<p style="text-align: center;"><a href="https://files-aller-blogger-platform.aws.aller.com/uploads/sites/150/2023/12/IMG_6689.png"> </a></p> <p style="text-align: left;">Nuet... Ibland känns det så skrämmande att vi inte vet hur morgondagen ser ut, eller en vecka fram, eller ett år. Samtidigt som det också är tjusningen med livet. Som jag skrev förra veckan så är jag en känslomänniska som känner lite för mycket och tänker alldeles för mycket. Ibland känns det i hela kroppen och jag har en gnagande oro i hjärtat nu sedan en tid tillbaka. Jag blir inte av med känslan, den kan avta en stund men kommer tillbaka. Jag vet inte vad det är. Jag kan se på mina barn, prata, skratta och känna hur tårarna kommer. Bara så där. Ni var flera som tipsade om en bok <a href="http://www.adlibris.com/se/bok/drunkna-inte-i-dina-kanslor-en-overlevnadsbok-for-sensitivt-begavade-9789173872829" target="_blank">"Drunka inte i dina känslor"</a> och jag tror jag ska köpa den faktiskt. För det är precis så det känns ibland. När det blir för mycket med alla tankar. Oro för sjukdomar, saker jag läser om hemskheter i världen, när barnen är ledsna, när någon blir sårad, när jag känner mig ensam, när någon nära mår dåligt. Jag kvävs till slut och får ingen ordning på känslorna. Jag vill stanna tiden, krama de jag älskar och bara vara här. Jag är oerhört rädd att jag ska försvinna från mina barn, och jag vet inte varför jag känner den oron så starkt. Som att jag vet att jag är eller kommer bli sjuk. Låter så galet att skriva om det men det känns så, men så kan man ju inte heller gå runt och tänka. Eller hur? Dessa känslor...</p> <p style="text-align: center;">Kram/E</p>
