ANOREXI, UTMATTNINGSDEPRESSION, BE OM HJÄLP

Hej Engla! Jag tycker det skulle vara jätteintressant om du ville berätta om vad du har fått för reaktioner från omgivningen i och med din utmattningsdepression. Har du fått förståelse från din man och andra? Hur har ditt humör varit mot familjen? Jag har inte fått dokumenterad utmattningsdepression, men efter 3 små barn, jobbyten, renoveringar och flytt så har jag tappat gnistan och fixar ingen stress alls längre. Men känner att det är svårt att få någon förståelse vilket gör allting så mycket kämpigare..

- Hej! Svårt att svara enkelt på detta men jag ska försöka. Jag är en person som haft väldigt svårt att be folk om hjälp. Jag har trott, och känt att jag måste klara allting själv. Att jag är en sämre människa om jag ber om hjälp. Vilket ju inte är fallet, och inte tänker jag så om någon skulle be mig om hjälp, speciellt inte inom familjen!

Det är väldigt lätt för mig att se nu när det gått några år, vad jag borde gjort annorlunda för att inte hamna i en djup utmattningsdepression. Samtidigt kanske det var oundvikligt för jag bad faktiskt om hjälp när det började braka men det var svårt och ingen förstod allvaret och samtidigt så var det ju mitt liv och mitt ansvar. Jag hade inte så många att be om hjälp, och som tur är hade jag ändå en del hjälp så jag höll mig flytande där och då. Hoppas jag inte låter för luddig nu. Jag kommer från en liten familj och har alltid fått klara mig mycket själv.

7 år

Det sitter väl ganska djupt rotat antar jag. Min anorexi som jag led av när jag var ca 12-14 hade en hel del att göra med att jag inte orkade ta ansvar längre. Jag behövde få vara barn men växte upp med min mamma och två småsyskon och var lite extramamma till min syster och bror.

Här var jag nog runt 12-13?

Precis som du beskriver så var det så mycket som bidrog, och är man van att leva i allt det så är det också svårt att se var man ska förändra, eller när man ska dra i handbromsen. Idag vet jag ju annat men där och då var det svårt. Mina starkaste symtom var att jag glömde saker, att jag blev ledsen, trött, magont, koncentrationssvårigheter, sämre självkänsla mm. Jag & min man behövde strukturera om mycket i vår vardag, och det krävdes att jag verkligen berättade hur jag kände och hur jag mådde. Som tur var förstod han och det gjorde att mycket förändrades till det bättre. Så var öppen mot dina nära. Berätta hur du mår och hur du känner. Berätta att du vill göra allt för att det inte ska gå för långt. Du KAN förhindra det, men du behöver hjälp! Kanske inte bara av nära & kära, kanske kan det vara skönt att även prata med en psykolog? Att få tips och stöd för hur du kan lägga om din vardag och stressa mindre? Att sänka kraven, prioritera om.

Kram/E