Nu kommer jag skriva något som jag vet är ett laddat ämne...Bröst. Jag har alltid gillat mina bröst, mjuka, fina, lagom stora och en del av mig jag alltid tyckt om. Ingen stor grej sådär egentligen. Sedan blev jag gravid med Jolie och kunde livnära henne hennes första månader i livet och brösten fick en ny innebörd. När gravidtetskilona rann av mig så försvann även brösten. De blev avsevärt mindre än innan och saknaden av dem gjorde att jag började fundera på att operera dem, att förstora dem. Men jag ville ha flera barn så de tankarna lade jag åt sidan och sedan kom våra älskade tvillingpojkar efter flera försök. Den resan jag gick igenom helt kroppsligt är svår att beskriva. Jag gick upp 35 kg (mycket vätska men ändå, 35 kilo!) och fastän det verkligen rann av så förändras kroppen men tack vare att jag håller igång med powerwalks så tycker jag att jag är i väldigt god form redan nu och trivs bra med min kropp. Förutom en sak. Brösten. Efter pojkarna så är de om möjligt ännu mindre och det är klart att det går att acceptera, leva med, vara nöjd med...Men jag är inte det. Jag saknar mina bröst, jag tycker det är oerhört vackert med bröst. Att ha gått från en c-kupa till i stort sett nada (visst kan jag fuska fram lite med en bra pushup) så känner jag mig inte helt tillfreds. Jag vill efter tre barn ha dem tillbaka och jag bestämt mig för en bröstförstoring. Jag förstår att vissa människor tycker det är vansinne, och att vissa kommer förstå. Jag hoppas att ni kan respektera mitt beslut oavsett. Jag känner att det är lika bra att skriva om det nu innan för att det förmodligen kommer märkas och det är något jag står för till 100%. Jag vill känna mig bekväm igen, känna mig fin naken och kunna fylla upp mina kläder. Jag känner att det är så pass viktigt för mig att jag är beredd att göra en operation. Efter två graviditeter som självklart lämnar spår men som också burit fram tre fantastiska barn har jag en ny respekt inför mig själv. Jag vill vara stark och pigg, orka med barnens tempo, hitta på roliga saker, vara närvarande. Jag rör på mig dagligen, äter ordentligt, vill vara en god förebild, främst till mina barn. Och det kanske känns dubbelt att då förstora brösten men till min dotter som kanske är främst den som kommer fundera så kommer jag bara att berätta som det är. Jag vet oerhört många mammor (och ickemammor) som opererat dem och de har inga jättebomber, utan de bröst de än gång haft och hade jag inte vetat hade jag nog aldrig anat heller. De är ju precis samma personer som innan och det kommer jag också vara, dock aningen mer tillfreds med mig själv. Man saknar inte kon förrän båset är tomt ;-) Kramar/E
