Att leva med ångest är som att leva åkandes i en berg-och-dal-bana. Ibland känns det bra, som att allt är under kontroll. Men så ibland så blir jag så omkullvält av ångest så den äter upp mig inifrån. Ofta vet jag varför. Ibland inte. Ofta vet jag hur jag ska lindra den. Ibland funkar det, ibland inte. För att må mitt allra bästa behöver jag minimera stress, ha koll på allt i livet, litet som smått, sova tillräckligt, hinna träna lagom, äta bra, skratta mycket och meditera. Men livet ser ju sällan ut så. Det är sällan perfekt balans av allt. Och nu har det varit för mycket stress och oro. Sorg. För mycket kaos. För lite lugn och vila. Och jag bär en ständig gnagande ångest, inte bara i bröstet utan långt ner i magen. Hjärtat slår hårt. Tankarna snurrar. Jag, och många fler än jag, tycker att det är viktigt att prata om ångest. För det är väldigt vanligt idag, tyvärr. Men fortfarande skambelagt. Människor blir obekväma. Dömer. Jag kommer inte sluta att skriva eller prata om ångest, för kan jag få en person att känna sig mindre ensam av att jag berättar om det så har jag i alla fall hjälpt någon. Och kanske kan jag få dig UTAN ångest att förstå hur det är för någon MED ångest. Det syns sällan utanpå. Men som det känns inuti. Som en sten som drar dig nedåt. Kram/E
