Jag har under semestern knappt känt av ångest alls. Fantastiskt skönt att låta alla måsten i livet vara på paus. Hösten började bra och jag var fast besluten över att behålla det lugnare flowet och inte hamna i det stressiga vardagslivet där allt handlar om att hinna med. Skynda på. Klämma in. Osv. Hur trött är man inte på prestation framför att leva? Prestation framför relationer? Prestation för vem? Tanken att behålla det härliga sommarflowet är god. Det får du ge mig. Jag är nog inte ensam om den förhoppningen. Men livet är livet och med det oförutsägbara händelser och hey vardagen i stort kan vara tillräcklig så energikrävande. Jag tror heller inte det krävs så mycket för att få mig i gungning efter allt som varit de senaste åren. Jag har fått käftsmäll efter käftsmäll av ångest under de senaste veckorna och det är alltifrån hundra saker inom mig som stressar mig och bygger upp ångesten, till tillfällen av måsten och stress i vardagen som uppstår. Jag blir så ledsen över att må så. Ska det vara så? Alltid? Ångesten ger mig en enorm skam- och skuldkänsla. Orden jag tänker om mig själv när jag har ångest vågar jag inte ens skriva ut. De är hemska, elaka och nervärderande. Vem behöver näthat, mobbing eller elaka kommentarer här i världen när man lider av ångest? Mitt egna hat mot mig själv är värre än någon annans hårda ord. Och därför väljer jag att skriva om min ångest, för att om någon annan som läser och känner samma sak, ska veta att DU är inte ensam. Jag vet hur ensam det känns, hur annorlunda och konstig man känner sig när ångesten är som värst. Och kanske är det det jobbigaste. Att tro att ingen förstår. Att ingen bryr sig. Kanske kommer jag alltid ha ångest till och från. Jag har trott att jag ska bli fri den. Men det handlar nog mer om att hitta ett bra sätt att leva för att hålla ångesten borta, så gott det går. Och inse att den kommer komma ibland. Men att jag inte är ensam. Kram/E
