När jag blir sjuk blir jag också ångestfylld, rädd för att hamna efter på jobbet och mår ännu sämre för att jag känner att jag behöver vila men är uppe i varv inombords. Jag blir så ledsen på mig själv. Jag har t.o.m. jobbat en del hemifrån för att inte känna att jag ställer till det för någon men det slutar med att jag bara blir stressad och inte kan fokusera på att må bättre. Febern kommer och går och jag tänker att jag ska bli frisk direkt. På en dag helst. Lägg till oro för terrordåd, oro för skjutningar i Uppsala, oro för att ja det mesta. Det bara eskalerar och jag känner mig inte på en bra plats med mitt mående. Däremot har dessa sjukdagar fått mig att gå igenom ångesten, gråta och se vad som är viktigast i livet. Ett liv jag vill leva men inte bara leva på utan också må bra ❤️ Jag är inte gjord för att liv eller samhälle som går i 180 hela tiden. Jag måste bli bättre på att hitta hållbarhet i hur jag spenderar min tid och energi. Och inte bli helt knäckt om jag skulle bli förkyld eller febrig och tro att allt faller. Jag undanbeder dryga kommentarer om detta nu. Jag är sällan privat och personlig längre just därför men jag tycker att vi ska våga prata om vad som tynger oss, också. Det bästa med att vara hemma sjuk är att få ta emot barnen som kommer hem vrålhungriga och vill äta mellis medan jag frågar ut dem om dagen ❤️ Och få kramas med denna lilla farbror som kanske lever sin sista höst ❤️ Livet är fantastiskt och det mest fantastiska har jag precis här nära mig. Kram/E
