Jag har varit så lättad och glad över att ångesten i mitt bröst nästintill varit obefintlig den senaste tiden. Ja senaste månaden. Men nu är den där igen. I bröstet. Och jag vet inte varför men så är det ju också med ångest. Den går inte att styra. Ibland kan jag förstå varför den kommer. Ibland inte. Jag har känt mig ganska ledsen de senaste dagarna. En obehagligt bekant känsla. Ensam i mina känslor. En negativ egenskap jag har är att jag sluter mig när jag mår dåligt. Jag har så svårt att prata om det, för jag vet inte vem jag ska berätta det för. VEM tusan orkar ens lyssna eller bry sig? Man känner sig bara i vägen. Jobbig. Så då bär jag det inom mig. Tills det börjar sippra ut tårar. Tills ångesten liksom rinner över och gör hela mig svag. Ömtålig. Ledsen. Det är inte den bästa av måndagar idag.
