Tänk, ett helt år är snart till ända. 365 dagar av sol, värme, regn, snö, blåst, grönska, gula löv, frost, dis och mörker. Ser jag tillbaka på våren så är det som en annan tid, ett annat liv. Ändå var det ju nyss! I våras började jag jobba som vikarie inom skola och fritids. Och jag älskade det från första stund! Hade tur och fick jobba ganska ofta men hade velat jobba ännu mer. Jag sökte samtidigt jobb på Sandvik då det kom ut en tjänst som kändes väldigt passande för mig. Jag fick svar efter många veckor om att jag låg bra till och kort därefter så fick jag jobbet och började den 20e maj. Kramade barnen hejdå på fritids och grät hela vägen hem när jag promenerade i solskenet. Kändes som jag svek dem, men det fanns inget jobb på heltid i skolan och jag har ju ingen utbildning där så hade ändå inte varit först i kön. Jag känner fortfarande att mitt hjärta slår för skolan, för jag ser hur viktigt det är med bra personal där. Men jag ser också hur personalen bryts ner och inte orkar mer. Det måste ske en förändring, med föräldrar involverade. Mer regler och struktur. Vi har kämpat hela höstterminen pga. kaoset i Jolies klass. Bristande regler och samspel mellan lärarna, ingen respekt för de vuxna och den som ropar högst får höras mest. Mina kärlekar ♥ Försommaren och sommaren gick åt till att komma in i mitt nya jobb och det kändes verkligen bra med en gång. Roligt och lärorikt och ett nytt arbetssätt för hela företaget så jag började verkligen i rätt tid. Visst har det varit utmaningar på många vis också men i det stora hela ett jobb jag trivs med på en bra arbetsplats. Förutom jobb så har vi tränat killarna i fotboll, med skräckblandad förtjusning. Jag älskar mina barn och gör allt för dem. Jag är ingen fena på fotboll. Intresset har väckts tack vare mina killar och för att de ska få träna behövs det tränare. Jag & R har hjälpts åt, men känt så ofta att vi inte får tiden att gå ihop. Vi har så mycket med jobb utöver våra heltidstjänster (brandjour, bygge hemma, Viking, blogg, mormor som blev riktigt sjuk, Armani som blev svårt skadad mm) så hösten blev som en karusell som snurrade allt snabbare och vi kunde inte trycka på paus eller stopp hur mycket vi än önskade. Minsta lilla utöver blev för mycket. Det fanns inget rum för att andas, träna eller bara få vara en stund. Ingen tid för återhämtning. Jag snittade 4-5 timmars sömn och vaknade flera gånger per natt från maj till november och till slut så sa kroppen och huvudet stopp. Jag hade förlorat balansen i livet. Som högkänslig person så är det kanske extra tufft att drabbas av utmattning, jag har ju inget att jämföra med. Men ju skörare och tröttare jag blir, desto mer känslig för allt omkring mig blir jag. Det finns inget skydd. Jag är som en magnet som drar åt mig all sorg och lidande och jag går sönder lite mer för varje gång jag hör något sorgligt, för allt tjafs, för elaka ord, för hemska händelser i världen. Mår jag bra så har jag åtminstone en liten barriär som skyddar mig och som är mer logisk och kan sortera. Kan förstå att det där behöver jag inte ta personligt, eller det där kan jag inte påverka. Men när jag mår som sämst så tar jag åt mig ALLT. Och det är inte lätt att förklara, det är nog heller inte lätt om ens alls kunna förstå. Många högkänsliga personer lider också av dålig självkänsla. För även om man jobbar med ett bygga upp den, så är samhället byggt som det är och det är inte särskilt accepterat med att ses som skör. Jag vet ju att fördelarna med att vara högkänslig är många. Jag är otroligt stolt över mig själv och mina egenskaper också, och vet att jag kan se och känna mycket, som kanske inte alla reflekterar över. Det gäller bara att ha en bättre balans i livet, att kunna ha den där barriären som skiljer på viktigt och mindre viktigt (för mig) just nu att ta åt mig av. För det ÄR jobbigt att känna mycket, hela tiden. Det är otroligt dränerande. Och kräver mer tid för återhämtning. Det jag måste jobba med mest är mitt dåliga samvete. Jag får dåligt samvete för det mesta, hur jag än gör. Det är fint och mäktigt att lära känna sig själv bättre för var år. En gåva att kunna se tillbaka, reflektera och ta med sig det man vill ta med sig in i ett nytt år. Försöka förändra det man vill ha mer eller mindre av. En chans för nystart. Mitt 2020 vill jag se som hälsans och glädjens år. Jag vill orka. Jag vill finnas till för min familj. Jag vill skratta och älska. Njuta och uppleva. Vara stark inifrån och ut. Och vara mer tillåtande, men också våga säga nej. Vara egoistisk för min familjs skull. - Jag ska träna 5-6 dagar i veckan. Blanda styrka med powerwalks. Jag behöver komma iväg och röra på mig nästan varje dag. Bygga muskler, uthållighet och få upp pulsen. Jag blir glad, stark och mår så bra! - Jag ska prioritera sömn. Punkt. - Jag ska säga nej om jag känner att det inte fungerar för mig eller min familj. - Jag ska stanna upp och reflektera över balansen i livet varje månadsslut. Fungerar det, fungerar inte? Har jag fått till träningen, sömnen, återhämtningen? - Läsa fler böcker. - Planera in roliga saker som jag ser fram emot, helst minst en sak per månad! Hur har ditt 2019 varit och vad vill du ta med dig, eller ta bort in i 2020? Kram/E
