Den största skammen att lida av ångest är känslan av ensamhet. Utanförskap. Att bära ångsten själv. För mig är det så i alla fall. Men jag är inte ensam och jag är på så vis så oerhört tacksam över att människor går ut med att de lider av ångest. Det gör det mindre ensamt och lättare att sätta ord på hur ens egen ångest ter sig. Jag får ångest till och från och har under sommaren nästan inte haft ångest alls. Jag vet inte om det beror på ljuset, värmen, mer vila osv. Jag lider ju dessutom av utmattningssyndrom och när det blir för mycket stress, måsten, åsikter, personliga händelser osv (ja du vet det som kallas livet) så kommer ångesten som ett brev på posten. Jag har innan varit rädd för den. Känslan som tar över i mitt bröst och gör mig så urlakad. Ledsen. Men att få höra förebilder som tex. Mia Skäringer berätta om sin ångest, eller höra Carolina Gynning prata om sin, det är så viktigt! Och jag vill kanske som oftast låtsas om att allt är tiptop för vem orkar lyssna på mig och min ångest? Men vem hjälper jag med att lägga locket på? Ingen. Inte mig själv, eftersom jag bara gör det mera skamfullt med att tysta mig själv. Och jag hjälper heller ingen annan att förstå genom att inte berätta. De senaste två veckorna har jag haft enorm ångest. En sån där ångest där jag knappt orkar upp på morgonen. Jag försöker oftast ignorera den och göra mina rutiner som vanligt. Träning brukar tex. hjälpa. Men så finns det mornar där jag absolut inte ens orkar en promenad och då är det tungt. Jag försöker se orsak till ångesten och kan bara koppla den till stress egentligen och att jag är högkänslig så drar åt mig av allt runtomkring. Jag vet ju att jag inte är stresstålig alls pga. utmattningen men det är svårt att leva ett helt stressfritt liv. Det går liksom inte. Men jag jobbar på det och nu har jag haft fyra dagar där jag mått bra och försöker tänka till och inte sätta mig i stressiga situationer eller ha för många måsten. Lätt är det inte. Tvärtom. Men det värsta är den ensamma känslan. Kram/E
