Ångest är en jobbig känsla som jag allt mer börjar förstå att jag kommer få leva med. Jag kan ibland vilseleda den. Lura bort den en stund. Men ångesten är inte dum. Den kommer tillbaka. Jag har skrivit många inlägg om ångest. Om tips. Om hur jag upplever den. Du kan söka på ångest i mitt sökfält eller kolla under kategorin -Personligt här i bloggen så finns många inlägg. Något som jag tycker hjälper mig är självklart att gå till en psykolog och prata. Men också läsa & höra om andra som har ångest. Att jag slipper känna min ensam om det. Det hjälper mig oerhört mycket! En vanlig fördom om ångest är att det är bara svaga & känsliga människor som får ångest. Jag som även är en HSP (högkänslig) person är absolut känslig och tar till mig av alla olika intryck omkring mig. Men jag får inte ångest för att jag är svag eller lite extra känslig. Utmattingssyndrom & ångest är snarare en påföljd av att ha varit stark för länge och beror oftast på flera olika faktorer. Olika för var och en. Långvarig stress, sorg, trauman... Det finns så mycket som vi människor går igenom, och ofta klarar vi av dem bra. Men ibland blir det för mycket på en och samma gång. Ingen tid för att bearbeta, läka eller återhämta sig. Och då kan det tyvärr leda till, i mitt fall utmattningssyndrom. Jag är tacksam över att kroppen och huvudet sa stopp så att jag får en chans att bli bra igen. Den resan är svår och tar tid. Jag önskar att det var en solskenshistoria (vilket jag nog trodde att det skulle vara) där jag skulle bli mig själv igen på några månader. Men nu har jag nya förutsättningar och måste anpassa mig efter dem, och det är svårt tycker jag. Och heller ingenting man hör eller läser om så mycket. Mycket har jag fått ta reda på själv. Idag handlar det om att göra annorlunda med allt i mitt liv. Alltifrån tankemönster till vardagsrutiner. Vilket är lättare sagt än gjort. Två steg fram och tre steg tillbaka. Men det går framåt. Har du eller känner du någon med utmattningssyndrom och/eller ångest? Jag är väldigt nyfiken på hur du upplever det, vare sig du har det själv eller lever nära någon. Jag vet att några undrar hur Robin hanterar detta och det kanske vi faktiskt skulle skriva om. Kram/E
