Att våga, vad det än gäller, är något jag kämpar aktivt med på många plan. Att tro på sig själv är viktigt, och där är jag stark. Men bara för att jag är stark betyder det inte att jag inte behöver stöd. Att våga betyder olika för oss alla. Det kan vara att ta första steget i kärlek. Att våga fråga den där personen du tänker på, om han eller hon vill ses. Eller kanske ta modet till säg att säga upp sig från jobbet. Att våga hoppa på en utbildning. Att våga fullfölja sin dröm. Att våga byta inriktning i livet. Att våga att säga ifrån. Att våga ta plats. Vi lever här. Och nu. Och vi har ett liv på oss. Vi bestämmer över vårt egna liv. Visst är det en härlig, mäktig och lite skrämmande känsla? Jag känner mig modig. Jag vågar saker idag som jag aldrig vågat för några år sedan. Jag gör det för min skull. För att jag vill se vad som finns bakom nästa dörr. Och nästa. Men visst är det skrämmande emellanåt. Och ibland också ensamt. Att våga saker när man inte har stöd, eller hejarop, är väldigt läskigt. Att känna sig ensam och stark, det gör jag ibland. Men ensam kan också vara att man tappar modet, och tron, ibland. Jag är trött på att inte våga säga mina drömmar högt. Jag är trött på att vara rädd att misslyckas. Jag är trött på att inte våga. Så nu vågar jag. Nu vågar jag allt jag vill, och lite till. Och ibland är jag ensam. Men jag är stark. Jag ger inte upp. Jag vågar!
