Jag har lyft ämnet här i bloggen flera gånger. Hur vet man när man är "klar" med barnafödandet? När vet man att nu kommer jag aldrig mer vilja vara gravid och nu är familjen komplett? Jag kände mig helt klar (med besked!) efter att tvillingarna föddes och speciellt under deras första år i livet haha. Det var väldigt kaotiskt emellanåt, men också oerhört mysigt och det fanns, och FINNS, så mycket kärlek här hemma. Så gick åren och vi njöt över att våra tre små stjärnor började bli stora. Mer självständiga. Roliga, finurliga, kloka och helt fantastiska barn. Hur kan man vara annat än tillfreds med det? När jag trott att jag varit gravid ibland, min mens är ju allt annat än regelbunden, så har jag fått panik. Jag var faktiskt gravid förra året och precis nybliven gravid, och ovetandes under Mama-galan. Förmodligen berodde min ångestattack på det (jag åkte direkt efter mitt uppdrag där). När jag berättade för min psykolog om ångesten någon vecka efter galan så frågade hon om jag inte var gravid. Jag skrattade och sa nej det kan jag absolut inte vara... Men ju det var jag. Det slutade dock inte väl. Nu under hösten har jag mått oerhört illa, varit yr och ja känt mig gravid. Och jag kände mig glad över det. Lycklig & pirrig. Tyvärr så var det ingen graviditet och jag blev så oerhört knäckt av det beskedet. Det var min knöl på hypofysen som spökade och jag blev satt på ökad dos medicin. Är det det tecknet jag letat efter? Är jag redo för en ny resa? Är vår familj redo för en till familjemedlem? Barnen är så stora nu så blir det ett för stort glapp? Tråkigt för den lilla? Kan jag ens få barn nu? Jag är ju 36 år. Tankarna maler och maler och jag vet inte vad som är rätt. Hur får man plats? Hur räcker man till? Det blir ju på något vis lite som att börja om. Minns ju knappt hur man byter blöja. Finns det fler i samma situation eller har du blivit gravid med ditt 3, 4 eller 5e barn när dina andra kids varit lite större? Kram/E
