I våras, närmare bestämt i mars så tog jag mitt cellprov efter att ha skjutit på det lite för länge. Du kanske minns att jag skrev om det då? Är det bara jag som får sån ångest inför sådana här saker? När jag väl bokat tid (det jobbigaste) och varit dit så inser jag ju att det inte var så himla jobbigt. Men sen följde väntan. Och väntan. Och väntan. Igår kom beskedet. Den lättnaden. Du förstår inte. Jag är inte hypokontriker men när mensen alltid är sen eller uteblir, när magen gör ont ofta och när kroppen spökar, eller strejkar till och från så blir man då och då knäpp. Jag trodde inte att jag skulle behöva vänta i fem månader på svar, det känns inte riktigt rätt men tacksam över beskedet. När jag får nästa kallelse ska jag boka tid DIREKT. Gör det du också <3 Kram/E
