Jag tycker det är så tungt att se tillbaka på bilder från förra året. Då åt jag antidepressiva och det syns på mig. På min blick, på hur jag ser ut. Jag slängs tillbaka till känslan jag bar inom mig hela tiden. Tungt, mörkt och ensamt. Jag slutade med medicinen under hösten och först då började egentligen min resa mot att gå till botten med mina problem och bearbeta. Jag är inte klar än idag men nu när jag är glad så är jag glad på riktigt, och är jag ledsen och nedstämd, ja då är jag det. Jag vet att medicin är ett måste för många, och att det hjälper. Så jag dömer inte ut medicinering. Men för mig var det helt fel väg, men det visste jag ju inte då. Och ja hur vet man det? Det var något jag kände så starkt, för jag hade tappat bort mig själv och ville tillbaka till den jag var. Till den jag är! Det är så svårt att skriva om detta för någonstans kan jag inte gå på djupet fast jag kanske vill det. Mitt mående beror på många faktorer. Vill lyfta det, få känna mig mindre ensam. Men alla är inte redo och det är flera att ta hänsyn till. Kanske en dag. Kram/E
