Min dotter berättar om boken hon läser. En flicka som bor med sin lillebror och sin mamma. Mamman har problem med alkoholen, säger hon. - Så hemskt! svarar jag sanningsenligt och slungas tillbaka till min barndom. - Ja, vilken tur att inte vi har det så, säger hon. Vi har det bra vi, i vår familj. - Ja gumman, det har vi verkligen. Tyvärr är verkligheten för många barn, precis så som i boken. För så är det ju, och jag har inte hjärtat att berätta för henne om min barndom på det viset ännu. Eller om hennes mormor. Ibland ser jag min mamma på håll. Det är inte hon, men det är min favoritbild av henne. Hon har sitt mörka hår uppsatt i en lös hästsvans, med sin långa lugg åt sidorna. Hon är vacker och har lysande gröna ögon. Jag vet inte om hon någonsin förstått hur vacker hon är. Hon cyklar och bär en nätt kofta, en ärmlös mörk blus och kjol. På fötterna ett par remsandaler. Hon är glad och på väg till jobbet. Då visste jag att allt var bra. Tryggt och bra. Jag vill stanna i det minnet. Där hon var som allra bäst. Rolig & kärleksfull. Jag var stolt över henne. Hon var alltid den unga mamman. Härlig och omtyckt. Alla tyckte att hon var så rolig! Jag ville bevara den bilden av henne, även när det inte var så. Jag skyddade henne alltid när allt var mörkt hemma. Ingen skulle få veta. När det blev så där svart så var det bara i min mage det värkte. I mitt bröst det blev tungt. Mina kinder blev blöta av tårar. -Jag har nog fått ögoninflammation, sa jag till min lärare. Han såg på mig och jag förstod att han inte trodde mig, men han nickade.
