Godmorgon på er! Igår blev det tyst här i bloggen då jag verkligen inte fick ner ett ord. Huvudet var blankt och ibland blir det tyvärr så. Jag såg att några undrade lite om mitt mående i förra inlägget och jag har ju tidigare gått ut med att jag lider av en utmattning men jag förstår att alla inte vet om det. Jag är inte deprimerad (men har varit!) men känner fortfarande sviterna av utmattningen och eftersom det inte är första gången utan jag har blivit utmattad flera gånger de senaste åren så känner jag att det är riktigt svårt att komma tillbaka. Jag har inte förändrat så mycket i mitt liv de tidigare gångerna utan försökt läka och sedan köra på som vanligt. Har tänkt att det ska gå. Vilket det inte gjort. Och jag måste nu också inse att jag nog aldrig kommer orka precis så som jag gjort förr. Det är svårt att acceptera, och det är det jag jobbar på nu samtidigt som jag låter kroppen och huvudet läka i sin takt. Jag är oerhört otålig och vill vara mer mitt vanliga jag NU NU NU. Livet pågår ju NU! Och det är i de stunderna jag mår som sämst tror jag. När jag blir så frustrerad över min matthet. Jag vill vara ärlig med mitt mående här. Jag får så oerhört mycket stöd för er kära läsare ♥ Och jag vet att många tyvärr känner igen sig, och att många gillar att se alla sidor här i bloggen. Så hoppas det inte känns gnälligt eller jobbigt. Livet är ju inte svart eller vitt. Finns många nyanser och mitt liv är oerhört fint och jag måste säga hur oerhört lycklig jag är över var jag befinner mig i livet, min familj och den person jag utvecklats till. Jag hoppas kunna se tillbaka på den här tiden som en kort period som jag lärde mig mycket av. Jag ska göra allt för att inte hamna här igen. Kram/E
