IBLAND KÄNNER JAG MIG INTE SÅ BRA | Englas showrooms blogg

Från bloggen Bloggbevakning :

" Alla lever sina liv på olika vis men jag är genuint nyfiken på hur Engla lägger upp sin tid. Hennes dagar låter som mina dagar när jag mådde som sämst och hade en startsträcka på 4 timmar för att ta mig in i duschen men hur är det möjligt att hon inte hinner träna som hennes dagar ser ut nu? Sen att hon kanske inte vill – det är ju en annan sak men att inte ha tid att träna för att man slänger ihop några inlägg med adlinks och förbereder två sexåringars födelsedagar låter jävligt orimligt i mina öron. Jag skulle älska om Engla kunde göra en vlogg där man får följa med henne under hennes så hektiska dagar för jag har helt enkelt svårt att de hur hon ens lyckas fylla EN timme med aktiviteter – än mindre en hel dag.

Det här var barnkalaset. Vad kan det ta att blåsa upp ballonger och silvertejpa dem på stolar? Fyra och en halv minut?

Icke att förglömma – Englas dag har lika många timmar som Beyonce’s. Just sayin’.."

Jag blir oerhört arg på mig själv för att jag blir ledsen av det här, men som jag skrev bland kommentarerna hos Bloggbevakning, så är det kanske för att jag håller med. Jag brukar tom. säga till R ibland på eftermiddagen när han frågar hur dagen varit, att "Jag är så stressad och dagen har gått i ett, ändå så tycker jag att jag har ju inte gjort något speciellt!" Jag vet inte var min normalnivå är längre, sedan jag fick min utmattningsdepression. Jag mår mycket bättre idag och har en del svackor men är i det stora så mycket mer mitt vanliga jag, än inte. Jag la mycket tid på de tre kalasen vi hade i förra veckan, speciellt på lördagens kalas. Ändå känner jag att jag borde gjort mer. Lite hembakat, glass, kakor, fiskedamm, tipspromenad mm. Barnen var nöjda, men visst det var ju inget pampigt stordåd som blev fint på bild. Sjukt att jag ens tänker så, men på något vis gör jag väl det bloggskadad som jag är. Men som sagt, tyckte barnen om det och det är ju det som är meningen. Kalaset var för dem, inte för syns skull.

Jag blir ledsen när folk tror att jag inte gör något om dagarna, för jag är inte och har aldrig varit en som ligger i soffan och pillar naveln eller för guds skull ser på TV dagtid tex. Lite den bilden man kanske har av vissa som går hemma men jag behöver göra saker och eftersom jag jobbar hemifrån så är jag också noga med arbetstid. Fixar mig, sitter vi datorn, äter lunch i farten och fortsätter skriva. Fotar, planerar mm. Jag tycker själv att jag skriver och uppdaterar ofta, jag har fullt upp med roliga samarbeten, att svara på mail och planerar veckorna. Och det är väl egentligen huvudsaken hur JAG trivs med mitt arbete och att JAG vet att det går bra, som är viktigt. Jag är bra på att slå ifrån mig åsikter och kommentarer som kan vara taskiga och elaka, när jag vet att det bara är någon annans åsikt som jag inte håller med, eller som jag känner inte stämmer in på mig. Så att jag blir ledsen av detta, tror jag beror på hur jag själv fortfarande ser på mig själv lite för ofta. För inte dömer jag andra så. Inte andra heltidsbloggare, de ser jag upp till och hejar på. Vare sig de uppdaterar mer eller mindre än vad jag gör. Alla jag känner som jobbar och sliter är helt fantastiska i mina ögon och jag tänker alltid hur duktiga de är. Och se ser jag på mig själv, och VET att jag jobbar hårt. Alltid tänker blogg, känner press att leverera. Tycker mest att det är KUL och givande. Men så kommer det där... Varför gör jag inte bättre ifrån mig?

Känns sorgligt att jag dömer mig själv så än idag. Och skriver ett inlägg om det. Men det tog på mig, och jag blev lite förvånad över det. Jag trodde jag kommit längre än så. Varför ska jag bli ledsen? Hur jag spenderar min tid går ju endast ut över mig och min familj först och främst. Jag tjänar bra, trivs bra, har jobb så tangenterna glöder. Jag borde vara nöjd. Och är det nog innerst inne. Alla kan inte gilla en, men alla kan lära sig att acceptera och gilla sig själv. Kram/E