Detta med kommande förlossning är något jag inte haft så mycket tankar om förrän nu. I början så var det ju att bli gravid som upptog mina tankar. Sedan när vi inte orkade mer så var jag gravid och då var lyckan över det det enda som fanns, tillsammans med oron att det skulle sluta i missfall även denna gång. Sedan fick vi veta att det var tvillingar och då behövde vi bearbeta den chocken. Lycka blandad med rädsla skulle jag nog beskriva de första veckorna efter "avslöjandet". Sedan kommer man på något sätt in i graviditetssuset, man ÄR gravid och det blir ens vardag för nu. I vecka 28 var det då äntligen dags för läkarbesök och det var nog då den stora oron började igen. Jag är rädd för en vaginal förlossning. Ja jag är rädd för snitt också. Men jag skulle själv välja snitt denna gång pga det som hände med Jolie och pga att jag nu väntar två. Jag trodde det inte skulle vara några problem i min situation, men det känns nu snarare som att jag inte har någon talan. Jag blev skickad till aurora-mottagningen för samtal och det var absolut skönt att prata med någon, men fortfarande känner jag mig väldigt ensam och utlämnad i detta. Jag får inga besked ännu och vet inte när. Att vänta tvillingar är en stor påfrestning bara det så allt runtomkring blir tyvärr lite extra jobbigt just nu. Och jag blir ledsen när jag inte får den hjälp jag behöver, kanske för att jag inte vet hur jag ska be om den. Jag får snarare känslan av att det är så här det går till, och allt visar sig inom sinom tid. Vilket det ju gör, men det är inte särskilt lugnande nu. Med risk för att låta ömklig och svag, så är det så jag känner. Jag är en väldigt känslig person och tänker inte skämmas för det, det är på gott och ont.
