Jag vill inte skriva för personligt, men debatten är redan igång.Jag vill bara säga att jag är ingen barbiedocka och tycker det inte heller. Men jag försöker vara förbaskat nöjd med mig själv och det jag har fått. Varför ska jag gå och må dåligt och önska att jag såg ut som någon annan. Min potatisnäsa hade jag komplex över när jag var liten, men nu är den en del av mig och jag tycker den är liten och söt. Jag har periodvis dålig hy, vilket jag hatar. Men jag hoppas fortfarande det ska bli bättre när kroppen stabiliserat sig. Jag har haft ätstörningar och är nästan frisk. Har gått upp ett par kilo och mår bättre än någonsin. Jag vill visa att jag mår bra. Att jag duger. Precis som jag är. Utan krusiduller. Alla har något vackert. Ingen är perfekt, för vad är perfekt? Du duger som du är, och jag duger som jag är. Hur jag än formulerar mig så blir det fel, någon tar det fel etc. Skönhet är ett känsligt ord. Det har tagit lång tid för mig att acceptera mig själv och känna mig stolt över det jag har. Kampen pågår fortfarande. Att intala mig själv att jag är lika mycket värd som alla andra är något jag inte förstått förrän på senare tid. Jag har haft lätt att klanka ner på mig själv och straffa mig själv. Vill inte göra det längre. Försöker att inte göra det, men ibland kommer det. Vi är alla värdefulla. Jag vet att jag är naiv och hoppas för mycket på att alla ska acceptera varandra. Men man måste få hoppas. Man måste få tro. Sådan är jag. Och kommer nog alltid vara. Rädd för att ta plats. Blir ofta missförstådd. Dömd efter utsidan. På gott och ont. englasshowroom@hotmail.com
