Jag brukar säga att ålder bara är en siffra, för så är det ju. Men jag tycker att även om man ska få vara precis som man är, gilla vad man vill, klä sig som man trivs osv, oavsett ålder, så borde man också bli klokare med åren. Därför blir jag så ledsen på mig själv när jag tar åt mig av andras fördomar och låter dem påverka mig negativt. Skämmas. Känna mig otillräcklig. Det är slut på det nu. Jag borde veta bättre än att lyssna på vad andra tycker och tänker högt om mitt liv. Ingen har rätt att döma någon annans väg. Jag ska berätta en sak. Jag har sedan gymnasiet funderat på vad jag vill bli när jag blir stor. Jag hade ofta panik under sista året på gymnasiet för det kändes som att alla visste vad de ville göra. Men inte jag. Jag sökte till sjuksköterskeprogrammet mest bara för att ha något att göra. Kom in på det fastän jag inte ville, och gav det en chans. Men det var inget för mig. Jag var så djupt olycklig och vilsen. Kände mig ensam och förvirrad, stressad över framtiden. Jag var bara 19 år, vad tusan var jag stressad för? Jag hoppade av och sökte jobb och fick sedan ett jobb som butiksbiträde i en matvarubutik. Jobbade där i tre år och sa sedan upp mig då jag ville vidare men visste fortfarande inte vad jag ville arbeta med. Startade denna blogg medan jag funderade på vad jag skulle bli när jag blir stor. Jag var nu 23 år. Bloggen var bara en kul grej att pyssla med. Att få skriva av sig, visa outfitsbilder, skriva om sånt jag tyckte om. Jag påbörjade en utbildning till CNC-operatör och fortsatte att blogga. På ett år blev bloggen jättestor och en av Sveriges största. Vem tusan ville läsa om mig? Jag bodde på landet, tyckte inte om uppmärksamhet, var en helt vanlig och lite blyg tjej. Men jag gjorde min grej och stod för det. Efter utbildningen fick jag jobb men fortsatte med bloggen för det var verkligen något jag brann för. Det utvecklades hela tiden och bloggvärlden blev en stor business. Annonsörer trillade in och pengarna lika så. Jag blev gravid, gifte mig, fick min dotter Jolie, fortsatte blogga. Jobbade. Blev gravid med tvillingarna, födde mina söner Enzo & Romeo efter en tung graviditet, bloggade medan jag var mammaledig och skulle sedan tillbaka till mitt jobb. Men kunde inte få ihop både blogg och jobb som CNC-operatör så valde mitt egna företag. Det ångrar jag inte för en sekund. Det var mitt kall. Kanske hade jag hittat rätt? Ja det kändes verkligen så! Nu har jag bloggat i över 12 år. 12 år! Och jag älskar det fortfarande. Det går bra för mig. Jag har roliga samarbeten, ett starkt varumärke och jag älskar att göra det jag gör. Jag tror på mig själv! Det har inte alltid varit en dans på rosor, det ska jag inte ljuga om. Att ständigt leverera, inte ha riktig semester, oroa sig för nästa månads inkomst osv. Det finns så klart nackdelar också, men fördelarna leder stort. Ofta får jag, och andra bloggare säkerligen, höra att ska du inte skaffa dig ett jobb? Alltså ett riktigt jobb? Varför gör du inte som hon? Hon har ju ett vanligt jobb också, eller hon, hon har ju skrivit en bok/gjort ett TV-program/startat ett klädmärke. Good for her! Jag blir inte lyckligare av att springa på alla events som jag blir bjuden till, eller slåss för rampljuset genom att synas och höras överallt. Det har aldrig varit min grej. Vad är ett riktigt jobb? Drar jag in för lite pengar? För mycket? Vad definierar ett riktigt jobb? De som sköter mina annonser, det tekniska, de jag samarbetar med. Har de riktiga jobb? De som arbetar med en tidning. TV. Gör reklamfilm. Skriver böcker. Sjunger. Har de riktiga jobb? Jag räddar inga liv. Jag tar inte hand om äldre. Jag lär inte barn matte, historia och att läsa och skriva. De som gör det är hjältar och förebilder, de har de mest viktiga jobben som finns! Vad vore vi andra utan dessa människor? Jag gör det jag gör, och det fungerar för mig och min familj. Och nu är jag trött på att förklara och försvara mig. JAG har valt den här vägen och jag är stolt över mig själv. Att jag vågade, att jag trodde på mig när ingen annan gjorde det. Att jag gick min väg. Att jag är en närvarande mamma som ger barnen massor av tid, kärlek och trygghet, att jag får spendera så mycket tid med min familj. Att få göra det som gör mig lycklig. Vad är det värsta som kan hända? Ja att det inte är roligt längre, att jag inte tjänar pengar, att det känns trist och meningslöst. Att jag får lust att satsa på något annat. Tills dess... Jag älskar mitt jobb! Jag gör det bra och jag känner mig hemma. Jag är 35 år och TRIVS. Äntligen! Och jag har livet framför mig med massor av äventyr, utmaningar och val som väntar. Men en dag i taget för livet är NU. Låt aldrig någon annan bestämma och tycka om vad DU ska göra med ditt liv. Kram/E ♥
