Gick miste om en dröm idag då det krockar med ett läkarebesök för Romeo. I det läget så är valet ändå enkelt, vill finnas där för mina barn och skulle aldrig klara av att resa iväg när han fått vänta på sin tid alldeles för länge (sedan januari pga. deras missar) och ett läkarbesök är en stor grej för de små. Ja för oss stora ibland med. Så ska försöka släppa besvikelsen över det och tänka att det inte var meningen. Det går fler tåg. Jag får lite kommentarer och pikar då och då om mitt jobb. Jag jobbar hemifrån med bloggen och med sådant som rör bloggen runt om. Får vara med om jättemånga roliga saker, utmaningar, resor och mer därtill tack vare bloggen. Jag trivs jättebra, även om jag inte tror att jag kommer blogga för alltid. Jag vet inte hur länge. Och jag vet heller inte vad jag vill göra framöver. Jag är 31 år, har tre småbarn och tycker att det här fungerar utmärkt just nu, för mig, mina barn och där jag befinner mig i livet. Jag har varit sjuk, utmattad, sängliggande, opererats osv. Men har aldrig varit sjukskriven eftersom jag kunnat styra jobbet (nästan jämt) själv. Visst jobbar jag helger, kvällar och semesterar men man lär sig försöka planera tiden bra. Jag ser detta som en chans att göra det jag brinner för och försöka uteveckla det och komma på vad jag vill bli när jag blir stor. Och jag hoppas att det leder till fler roliga uppdrag och utmaningar. Det är inget vanligt jobb och det är kanske är svårt att förstå hur det kan vara ett jobb. Jag vet inte. Jag älskar det jag gör, och det är betydligt mer att göra än vad man kan tro. Det är de som är charmen, det blir lite vad man gör det till. Kramar/E
