Vet ni vad? Jag blir så jävla ledsen på många av er där ute. Ni är så fruktansvärt elaka att jag blir alldeles matt. Dagligen får jag påhopp om min kropp, både i min blogg och i andras bloggar där det idag blivit helt ok att öppet "skämta" om mina powerwalks och fruktsalladsvanor, eftersom jag är smal och de andra inte nöjda med sig själva? Eller hur är det nu? Jag ska ju tåla en del som har en stor blogg och dessutom visar upp mig dagligen i mina outfits. Och jag tar det mesta, det mesta rinner av mig och de flesta kommentarer är ju faktiskt väldigt positiva, och det tackar jag för! Men så kommer vi till de som tycker de har rätt att lägga över, vad jag tror är en oerhört stor osäkerhet angående sin egen kropp och person, på mig. Jag har berättat om mina ätstörningar tidigare. Jag var sjuk tidigt i tonåren och det önskar jag ingen, allra minst min dotter. Den plågan jag utsatte mig själv för var vansinnig, men det blev en ond karusell av självplågeri som till slut inte gick att stoppa. Jag var inte värd någonting. Jag var en sopa som ingen såg, som inte var bra på någonting, som var blyg, osäker och som dessutom inte var smal nog, som en tjej så fint sa till mig. Nej, jag var helt normalviktig, men osäker som jag var så tog jag åt mig och eftersom jag mådde dåligt innan så blev det början av en förrädisk sjukdom. Anorexi blev min vän och min fiende. Jag höll på tyna bort, och när jag var som allra sämst, under ett sommarlov innan jag skulle börja högstadiet, så orkade jag ingenting. Jag stötte bort mina vänner, och kände att jag var rädd för att leva. Min mammas ångest när jag inte åt, gjorde så ont i mig och jag mådde ännu sämre när jag sårade min familj så. Men jag kunde inte äta till slut. Det var den värsta sommaren i mitt liv. Jag känner fortfarande den ångesten när jag ser tillbaka på den tiden. Slutet av sommaren så insåg jag att jag behövde hjälp, och om inte annat så hade jag blivit tvingad till det, tack och lov. Månader av terapi, vägning och fasta mattider började och den tiden är minnen av ett tumult av känslor, ångest, lättnad, rädsla. Efter ett par månader började jag hitta livsglädjen igen. Jag klarade inte av att gå i skolan utan fick läsa ikapp hemma första terminen i sjuan. Men innan jul så längtade jag tillbaka så mycket till skolan att vi bestämde att jag skulle börja efter nyår. Efter nyår så började jag leva igen. Jag började bli frisk. Det var inte som att knäppa med fingrarna, och jag fick jobba med mig själv och påminna mig ibland att det inte är farligt att äta, men dag för dag, veckor som blev månader och till slut år gjorde att sjukdomen kunde suddas ut och jag kunde vara som alla andra igen. Frisk och glad, sund. Umgås med vänner utan att behöva ljuga, dra mig in i mitt skal. Njuta av allt det innebär att vara tonåring. Nåväl. Man har ju sina dagar med andra problem, men ni förstår kanske vad jag menar. Att idag bli påhoppad dagligen av okända människor som påstår att jag har anorexia, att jag ljuger om mina kostvanor, att jag svälter mig själv gör så ont. Jag blev mamma för åtta månader sedan och ganska snabbt var jag tillbaka på min vikt innan graviditeten och ligger där även idag. Jag är väldigt smal, men inte sjuk. Jag ser ut så här. Jag äter, jag motionerar regelbundet, jag äter för mycket godis men jag mår bra. Jag kan gå upp eller ner något kg när det är som stressigast , men jag har stabil vikt som jag ligger kvar på och mår bra av. Gör jag det inte så har jag allt stöd jag kan begära hemifrån, så ni som oroar er behöver inte göra det. Jag trivs med min kropp idag. Som gravid kände jag mig som världens vackraste, vilken gåva att kunna bära fram ett barn! Jag blev mer vän med min kropp som gravid och idag trivs jag riktigt bra. Visst har man sina dagar, men jag är ju frisk, jag är ju fin precis som jag är. Det är så här jag ser ut, och jag tänker vara glad för det här och nu. Jag vill inte slänga bort mer tid på ångest, nojor. Dessutom skulle jag aldrig utsätta mig själv eller de jag älskar för ett sådant plågeri som jag en gång varit med om. Det är fruktansvärt! Man är verkligen ensammast i världen och jag är alldeles för kär i min familj för att hamna där igen. Aldrig mer. Jag vill aldrig mer vara ensam!
