Att jaga efter perfektion. Att jaga efter meningen med livet. Att uppnå sig själv. Leta efter nästa måste. Nästa mål. Vet du. Jag är trött på att jaga, leta och söka. Jag är trött på att leva med en stress om vad jag ska göra sen. "Vad vill du uppnå?" eller "Var ser du dig om 5 år? 10 år?" Livet är nu. Tänk att det blivit till en klyscha att säga så. Men den är ju sann. Livet. Är. Nu. Inte sen, inte när du fått drömjobbet, drömhuset eller den perfekt gråbeige nyansen på väggarna. Jag tror många missar meningen med livet. Att stanna upp och njuta. Att vara. Varför behöver det hända något hemskt innan man inser hur skört livet är. Varför behöver det gå så långt innan man stannar upp och vårdar det som är en allra kärast? Jag fick ett fantastiskt mail i veckan, av en läsare som heter J. "Hej! Jag vill bara säga att jag älskar din blogg just nu och att du bjuder på din vardag. Den är känns verklig och jag kan relatera till den och får mig att känna mig tillräcklig. Har varit och är lite kvar i en rejäl livskris och i samband med detta och sociala medier tappat greppet om vad som är normalt. Det är så skönt att läsa att du gör vanliga vardagssysslor och att barnens aktiviteter, hushållssysslor mm upptar större delen av tex en helg. Det är något att greppa tag i och hålla fast vid i förhållande till instagramflödet där alla är lyckliga och har så oootroligt kul, hela tiden! Med detta sagt menar jag absolut inte att det är en grå tråkig vardag, jag inspireras också av guldkanten du sätter på tillvaron! Men tack för att du bjuder på en verklighet också" Jag blev så oerhört rörd över J´s mail och det var som att hon satte ord på varför jag fortfarande bloggar och vad jag vill få fram med mina sociala medier. Visst älskar jag mode & skönhet, det gör mig glad och sätter glitter på vardagen. Men mest lever jag för det som kanske många tar för givet. Jag lever för middagsbestyret 16.30 en tisdag. Jag lever för regniga fotbollsträningar med barnen, kalla stunder i stallet, iskalla tår och frusna fingrar i skidspåret. För läxläsning och klia på ryggen, för snoriga näsor & febervarma pannor. För att trösta och torka tårar på små hjärtan som blivit sårade av en kompis. För tröttheten efter en natt med mardrömmar och oro hos små älsklingar. För skratt och bus, lek & flams. För gnäll & tjat. För kramar och kärleksfulla ord som kommer som den renaste magi från deras munnar. Jag lever för kyssar från min man. För blickarna han ger mig, för de dåliga skämten han drar när jag är nere. För handen han håller när dagen är tuff. För stunder när jag får honom att le. När jag får överraska, hålla om och peppa. Vara nära. Jag lever för kärleken. Jag lever för vardag och jag älskar också fest, men mest lever jag för att få vara här och nu. I kaos, i mörker, i vila & ljus. Så som livet är. Jag jagar inte längre. Jag vet inte vad som är om 5 år, eller 10. Det är nu som räknas och jag vill inte missa en sekund till på att jaga nästa mål. Jag vet vad som är viktigast för mig, och dit hör varken prylar, pengar, prestige eller relationer som inte är på riktigt. Jag är inte perfekt. Jag har mycket att lära fortfarande och jag har mycket att jobba på för att bli en bättre människa. Varje dag. Och under tiden se varje stund som en ny chans, ett nytt äventyr och en ny lärdom. Jag kan själv påverka hur jag vill leva mitt liv. Hur jag vill vara och stå för vad som är viktigast för mig. Vad jag lägger min tid, kraft och energi på. Och där är det inte antal likes som räknas. Det är inte att vara lyckad på pappret eller att prestera för andra. Det är inte att visa upp ett lyckat liv eller arbeta flest timmar i veckan. Jag vill vara en bra människa och förebild. Hjälpa där jag kan hjälpa. Vara viktig för den som vill ha mig i sitt liv. Uppskatta det lilla som det stora. Mitt enda mål är att verkligen leva mitt liv. Här och nu. ♥
