"Mitt svåraste beslut i livet" Jag går i stort sett alltid på magkänsla. Annars blir det inte riktigt bra och ger mig ångest. Tänk att den där magkänslan alltid har rätt? Inte att förknippa med rädsla eller oro, utan den där känslan när man bara vet. Jag har tagit många svåra beslut i mitt liv. Beslut som måste tas för att skydda mina barn, min familj. Beslut för att det varit det enda rätta där och då. Något som jag fortfarande bär med mig och som jag kan må dåligt över, även om jag pratat om det både med mina syskon och med min psykolog, så är det att jag valde att flytta från mamma och mina småsyskon när jag var 13 år. Jag var sjuk i anorexia och trivdes inte hemma eller i skolan. Hos mormor & morfar skulle jag få trygga, fasta rutiner, en bra skola. Och det blev MIN räddning och jag blev frisk innan jag fyllde 14 år. Men sorgen och det dåliga samvetet över att jag övergav mina småsyskon känns så egoistiskt. Där och då kunde jag inte göra annorlunda. Då kanske mitt liv tagit en annan väg, eller tagit slut... Mitt vuxna jag vill ju bara ta hand om de där små oskyldiga barnen. Få vara nära och dela på allt. Inte bara varannan helg. När jag var 16 så fick vi bo ihop igen men jag är så ledsen att jag inte fanns där för dem så som en storasyster borde göra. Ett hål i hjärtat jag försöker att leva med, och förlåta den 13-åringen som försökte rädda sig själv. En överlevnadsinstinkt. Något som förändrade mitt liv och räddade mig, men ärrade de jag älskar mest.
