Jag tycker att jag är en ganska så glad, positiv och stark människa. Men jag har mina svagheter och jag är väldigt känslig för sömnbrist och stress. Speciellt sedan jag blev trebarnsmamma och sedan jag blev utmattningsdeprimerad för ett par år sedan. Det går snabbt att halka tillbaka ner i ett djupt hål. Skillnaden nu är att jag vet varför jag blir ofokuserad, ledsen, trött och får ångestattacker. Men livet kan inte sättas på paus och vissa saker kan inte stoppas men man får göra så gott man kan. Jag förstår om bloggen blir tråkig att läsa om jag ibland bara skrapar tunt på ytan men det är också just då det jag orkar med. Jag vet att ni är många som förstår, men vill förklara mig till er som tror annat eller inte vet. Det är så mycket i livet som hänger ihop, och tack och lov lär man känna sig själv bättre med åren. Min självkänsla dalar lätt när det blir för mycket omkring mig. Jag kryper ihop och krymper i mina egna ögon och känner mig... Ja ni vet. Otillräcklig. Ensam. Dålig. Men att tänka så hjälper såklart inte och jag vet att jag är bra på en hel del, sämre på annat och jag älskar livet, min familj. Att leva, och vara här. Jag är en känslomänniska som känner så mycket, hela tiden och tänker kanske också för mycket. Jag kan inte dölja det utåt, hålla uppe en fasad till de jag känner utan man ser direkt på mig om det är något som tynger, även om jag ofta försöker stänga det inne och inte öppnar upp mig så lätt. ♥ Kram/E
