Sol ute, sol inne & sol i sinne. Det här med att meditera har för mig varit lite flummigt. Jag har inte förstått vad det ska ge, hur man gör eller varför. Och jag menar, vem har TID att meditera? När jag fick panikångest och attackerna kom allt mer ofta så tyckte ändå min psykolog att jag borde testa. Jag tyckte det var lite läskigt faktiskt, för om jag stannade upp och lät tankarna och känslorna flöda. Vad skulle komma då? Skulle jag kunna hantera det? Men jag testade. Och först gick det inte riktigt. Jag slappnade inte av tillräckligt. Men vi testade igen. Jag slöt ögonen, tog flera djupa andetag och såg mig själv på en solig sandstrand med havet kluckandes framför mig. Solen smekte min kind och känslorna bara forsade ur mig. Bilder jag trängt undan, minnen jag glömt bort. Minnen jag förstår påverkar mig oerhört mycket idag. Tårarna rann längs mina kinder, magen knöt sig och det gjorde ont. Men det behövde komma. Att meditera är för mig inte flummigt längre. Tvärtom är det en bra hjälp när jag är för stressad eller har ångest. Något jag tar mig tid till. Jag skulle vilja meditera oftare, gärna innan jag är stressad eller känner att en panikångestattack är nära. Att sitta ner och andas lugnt, andas in positiv energi och blåsa ut "det mörka". Det som är jobbigt eller gör ont. Det är också enklare att förstå VAD som ger mig ångest innan det byggs på. För stannar man aldrig upp, så blir det bara ett stort torn med olika bitar man samlar på sig. Nu försöker jag bara bygga ett ljust, luftigt slott med härliga bitar av ljus & kärlek. De mörka molnen kommer såklart ibland, precis som på himlen. Men de är lättare att hantera. Kram/E
