<p style="text-align: left;">Jag har så länge jag kan minnas tyckt att dagarna efter jul är ångestfyllda. Tråkiga, grå och menlösa dagar (ja jag vet, pessimist javisst haha). Och så har vi nyårsafton. Sån j-a tråkig dag. Innan kids var den lika trist, det är kanske en gång per tio år som det händer något kul. Nyårsdagen. Som att starta om igen i världens uppförsbacke. Du ser liksom inte ljuset för du ska ju igenom januari och februari.</p> <p style="text-align: center;">Ja, precis så har jag känt sen jag var liten.</p> <p style="text-align: left;">Jag har försökt ändra på detta. Tex. ordna en rolig fest till nyår, men det är ju galet svårt med tre småbarn. Våra kids varken orkar hålla sig vakna till tolvslaget eller kan sova hursomhelst så att ha fest i deras närvaro gillar varken jag eller R. Så vi kör barnens nyårsafton med lite festligare tema på allt liksom. Ja eller som en vanlig mysfredag med god mat, spel, lek, finkläder och bara gör något kul : ) Att resa iväg i januari eller februari är också ett bra tips. Man längtar, planerar och ser faktiskt ljuset i uppförsbacken.</p> <p style="text-align: left;">Nyårsdagens ångest har varit skapligt mild senaste åren. Just nu längtar jag till januari för dessa mellandagar är bara, ja jag vet inte. Känns lite tomma. Fastän de är allt annat än det. Jag är hemma med barnen, Enzo är frisk, vi har roliga planer för veckan. Ändå. Så är det DE DÄR känslorna från barndomen som präglar, som att jag inte kan styra över det. Jag gillar inte att det känns som om allt är på paus, om ni förstår vad jag menar? Det är något med det som gör mig lite sänkt. Allt går på sparlåga, folk är långlediga, affärer har stängt (även om det mest har öppet nuförtiden).</p> <p style="text-align: center;">Är jag helt ensam i detta eller finns det någon som känner det lite som jag?</p>
