Som jag skrev om lite tidigare har det senaste året varit ganska tungt, och det har märkts i bloggen. Det är svårt att outa allting och det är ingenting jag kommer göra helt men jag kan nu i efterhand se att jag varit långt långt under isen. Det värsta är när man bli van med att må sådär dåligt. Man tror att det aldrig ska gå över. Man hoppas men man undrar hur det ska gå till. Det var så mycket som brast för mig. Bit för bit. Så mycket jag hållt inom mig, så länge jag kämpat fastän jag inte orkat, jag hade bara kört på med allt för att jag var tvungen. Jag bad om hjälp egentligen för första gången när mina tvillingsöner föddes. För det var kämpigt. Jag tror ingen som inte fött tvillingar kan förstå riktigt. Men även om jag bad om hjälp så var det svårt att få ihop allt, man hann inte med. Som mamma, förälder, så måste man ändå bara köra på fastän man kanske inte har kraft och det gjorde jag. Länge. Men till slut brast det och jag kollapsade. Först sakta men sedan var det som en explosion. Magen gick sönder allt mer och ibland kändes det som huvudet skulle brinna upp. Jag fick koncentrationsproblem, glömde saker, blev orkeslös, ledsen, ville inte hitta på någonting... Som egenföretagare är det inte tal om att sjukskriva sig. Jag älskar mitt jobb men när man inte orkar mer så måste man ändå bara köra på. På gott och ont. Relationer sattes på prov. Det har säkert inte varit lätt att umgås med mig. Människor har försvunnit, människor har kommit till. Och jag är så tacksam för alla er som finns i mitt liv och stöttar, pushar, finns där. Lyssnar. Får mig att skratta. Får mig att älska livet. För nu är jag glad. Idag mår jag bra. Och jag kan se tillbaka på året som gått och hoppas att jag lärt mig något utav det. Att jag aldrig mer kommer vara så ledsen och svag igen. Att jag får vara glad, ha mina dippar som man har ibland men snabbt ta mig upp igen. Så jag får vara så som jag är. Jag har fortfarande lite svårt att koncentrera mig och glömmer lätt saker. Blir ibland nästan apatisk vid för mycket stress och krav. Men jag känner igen symtomen när det blir för mycket och vågar säga till. Vågar säga nej. Och försöker våga skippa det där dåliga samvetet. Jag gör mitt bästa. Varje dag. ♥
