Efter mitt lilla känsloutbrott i måndags, så känns det faktiskt bättre. Att få prata, och skriva av sig, hjälper otroligt mycket. Att få lätta på trycket så att säga, är ju ett första steg till att försöka förändra om inte annat. Jag trodde att jag skulle vara betydligt tröttare i huvudet i och med ett helt nytt jobb, men än så länge är jag faktiskt inte trött. Det kanske kommer framöver. Är mest uppe i varv och otroligt taggad på jobbet. Jobbdelen känns för första gången på många år, stabil och utmanande. Roligt och givande! Det var så klart också skola & fritids, det är för alltid en hjärtefråga för mig, men det var inte stabilt eftersom det inte fanns tillräckligt med jobb och blev till en annan oro och stress över framtiden som jag slipper nu. Samma sak med sociala medier som ständigt handlar om att vara aktuell och prestera. Det jag känner stress över är allt annat som liksom hopar sig. Vardagsbestyren, träningen, fotbollen, relationerna, bloggen. Även om alla delar (ok minus städning haha) är roliga så finns inte tiden. Att orka och vara glad och energisk som mamma, fru, tränare, kollega och bara mig själv. Det är de bitarna jag behöver få lite struktur på. Och det kommer jag få. Kanske inte idag eller imorgon, men snart. Min starka och svaga sida är ju min otålighet. Allt ska gå snabbt och jag vill kunna allt direkt och ha svar på allt direkt. Att ta det lugnt och inse att vissa saker tar tid är en utmaning och något jag måste lära mig att inte stressa upp mig för. Kram/E
