Idag var det dags för ett samtal hos psykologen igen. Jag tycker om att gå dit, även om det vissa gånger känns jobbigt att riva upp sår och ta fram sådant jag glömt, sådant jag förträngt. Jag har varit väldigt bra på att stänga in, låsa dörren och tänka att så får det vara. Men det går inte längre. Jag är lite rädd för vad som finns där bakom. Samtidigt som jag vill trösta den lilla flickan som var så ledsen så länge. Och ensam. Hon är inte ensam längre. Hon har så mycket kärlek i sitt liv. Men det gör fruktansvärt ont att den lilla flickan kände sig så ensam och rädd. Och sedan bestämde sig för att låsa dörren och leva i tron att hon inte var värd att lyssna på. Det är svårt att lära om när man inte har med sig det från grunden. Men det går. Kram/E
