Att stå upp för sig själv tycker jag är oerhört viktigt. Att få bli hörd och sedd. Att VÅGA säga ifrån. Ja det är en rättighet vi har. Men känner du alltid att du VÅGAR säga ifrån? Vågar du säga till om du känner dig orättvist behandlad? Vågar du säga nej? Det kan vara riktigt läskigt, nervöst och ja nästan obehagligt. Man vet inte vilken reaktion man kommer få. Kommer det bli en konflikt? Kommer någon bli arg? Jag vet inte riktigt var jag fått den styrkan ifrån men jag säger alltid till om någon känns FEL. Det äter upp mig inifrån annars. Jag kan inte lägga locket på. Jag har sagt ifrån på jobbet när jag var ung och ny och blev felbehandlad, när jag var gravid och stod för mina rättigheter medan chefen försökte köra över mig. Jag står upp för mig i relationer, hos läkaren, när det gäller barnen (SÅKLART), i vänskapsrelationer... Ja i situationer där jag känner mig felbehandlad, sårad, lurad eller sviken. Jag har oerhört svårt för orättvisor och vet att många nära blir förvånad över att jag som utåt sett ses som väldigt lugn och vän kan ryta i. Men det kan jag, tro mig : ) Det är något jag övat på mycket och det är helt enkelt för att det tar för mycket energi att vara tyst och bära det inom mig. Så jag säger till. Säger ifrån. Försöker reda ut. Och detta lär jag också mina barn. Kanske är det extra viktigt för mig att lära dem det från start, då jag själv nog aldrig sa ifrån när jag var liten. Jag vågade inte. Kunde inte hitta orden, eller stödet. Jag försöker lära mina barn att säga till direkt om de känner sig felbehandlade, rädda, ledsna, sårade osv. Puschar och peppar dem i svåra situationer med kompisar tex. Jag är ju en lejonmamma som är halvvägs över skolgården redan när barnen berättat om hur illa en kamrat betett sig mot dem, och vill reda ut det DIREKT. Men det är inte rätt väg att gå. Jag kan inte i första hand gå in och prata med barnens skolkompisar tex. men jag lyssnar och stöttar och försöker få dem att säga ifrån och såklart säga till sin lärare. Och även jag kan gå den vägen. Visa barnen att jag lyssnar och ser dem. Hör dem. Tror på dem. Men tro mig, jag får verkligen lägga band på mig själv ibland. Visst är mina barn inte felfria, och skulle de bete sig illa mot en vän vill jag veta det och jag vet också att mina barn skulle skämmas och be om förlåtelse. De VET rätt och fel. Sedan kan alla fela på ett eller annat vis, så är livet. Men att be om förlåt, och göra om göra rätt är viktigt. Jag ska också erkänna att det inte alltid ger det resultatet jag önskar. Vissa människor vill inte alls prata ut. Vissa ser inte alls att de betett sig fel. Vissa vill inte reda ut någonting alls. Relationer kan ta slut. Det är jobbigt. Men samtidigt så försöker jag se det så här. Vad var det för relation om man inte är två som försöker? Vad är det för arbetsplats om det inte går att lösa problem? Vad är det för vänskap som inte tål att man tar upp sådant som gjort en ledsen? Jag tror på att öppna sitt hjärta och de människor som är värda att ha i sitt liv finns där. Står du upp för dig själv? Vågar du säga ifrån?
