När jag växte upp så var det precis som hos de allra flesta familjer bråk och tjafs emellanåt. Men det förekom också fula ord som var värre än hårda slag, ord som liksom etsade sig fast i min själ och blev en del av mig. Jag var ful, feg, osäker och ännu värre saker som jag inte ens vill skriva här. Enligt en vuxen människa så var jag alla dessa negativa benämningar och det var ju sant. Jag var osäker. Jag kände mig oftast ful och fel. Jag förlät och livet gick vidare till nästa utbrott. Och däremellan var jag så fin och så duktig. Jag vet inte om jag kunde tro på något positivt när de elaka ordern fastnat så hårt inom mig. När jag flyttade hemifrån och fick bygga mig ett eget liv så behövde jag inte ha mitt liv så längre, vilket var en oerhörd lättnad & frihet. Jag har själv slängt ur mig glåpord under tonåren. Det hör väl nästan till. Men jag avskyr hårda ordväxlingar och jag kan inte umgås med människor som skriker eller säger elaka saker i stundens hetta för att sen ta tillbaka dem. Det går inte. Idag så blir jag oftast tyst om det blir bråk eller någon höjer rösten åt mig. Något i mig stänger av. Jag har länge funderat på varför men tror helt enkelt att det är något sorts försvar. Något från barndomen som signalerar fara. Nu är det sällan som jag hamnar i sådana konflikter dock för jag kan inte umgås med människor som beter sig så. När jag & R tjafsar så har vi aldrig någonsin sagt elaka saker till varann. Självklart kan man prata högre när man är arg eller upprörd men vi gapar och skriker aldrig. Det skulle aldrig fungera. Jag skulle tappa respekten för honom direkt om han sa elaka saker åt mig eller på annat vis var nervärderande. Och tvärtom. Kram/E
