Många tycker jag ser sorgsen ut på bilderna i Aftonbladet, och jag kan inte annat än hålla med. Men jag ser alltid sorgsen ut när jag inte ler. Så har det alltid varit, och det är en del av mig. Därför tycker jag om att le på kort. Och jag log på i stort sett alla bilder som de tog under intervjun, men de valde att publicera dessa två. Jätteroligt alla ni som uppskattade intervjun. Ni som diskuterar hur söt/ful jag är i tidningen/bloggen känns ganska oväsentligt och sårande. Ingen av er har träffat mig i verkligheten och vet hur jag ser ut. Jag tycker det är oerhört svårt med bilder, tycker sällan det ser ut som jag. Det handlar väl om att vara "photogenique" tror jag man kallar det. Jag är inte det. Mamma tyckte dock jag var skitsnygg och hon känner mig ju bäst, så lite av hennes beröm suger jag åt mig....;) Ler munnen, ler ögonen
