Om jag var sliten förra veckan så är jag under isen just nu men ska inte gå in mer på det. Jag är ganska trött på att vara personlig i bloggen då tom. nära slutar höra av sig eller drar förhastade slutsatser om så mycket. Vi bor på en liten ort och folk snackar om allt och inget. Jag brukar verkligen inte bry mig men när man redan är skör så biter det rätt lätt. Jag säger en gång för alla: bloggen visar så himla lite av mitt liv!!! Det är en underbar hobby som blivit ett jobb, ett ställe där jag kan skriva om allt mellan himmel och jord, vara extremt ytlig utåt och fly iväg en stund. Men också dela glädje och sorg med er, få massa fantastiska tips, stöd och pepp från er underbara läsare och chanser att göra roliga saker och utmana mig själv. Jag älskar det! Men blir också väldigt ledsen ibland när jag får höra ditten och datten, om hur man ska känna, vara och får göra. Jag vill inte censurera mig här men ibland känns det som jag måste det för att några inte kan hantera det som står. Jag tycker inte man ska läsa om man känner mig och tycker det blir konstigt. Min mamma läser aldrig min blogg längre, hon tyckte det kändes som ett övertramp och samma sak med min vän E. De vill hellre PRATA med mig och det uppskattar jag enormt att de är ärliga med. Samtidigt som jag har många vänner och släkt som älskar att följa bloggen men som också förstår hur liten del som visas. Vet inte vad jag vill med detta inlägg egentligen. Bara att det finns så mycket mer under ytan som jag tror många glömmer. Och jag gillar ju att vara lite personlig när jag skriver men jag är långt ifrån privat. Kramar
