UTMATTNINGSDEPRESSION | Englas showrooms blogg

Det är många som frågar och undrar om min utmattningsdepression. Hur jag hamnade där. Hur jag hanterar den, hur jag mår idag. Ja helt enkelt, hur går det med allt?

Jag tycker det är så svårt att svara på, och också jobbigt att skriva (och prata) om den emellanåt. För många dagar handlar om att "klara av dem" medan vissa dagar känns riktigt bra. Jag började ju må riktigt dåligt för snart fem år sedan så det är inget tillstånd som uppstått snabbt och sedan försvunnit på några månader. Jag önskar att det varit så. Jag tog inte de första symtomen på allvar, jag visste ju inte riktigt vad det var att vara utmattad. Livet som småbarnsmamma och egenföretagare är väl så ibland liksom. Men den långvariga stressen gjorde mig sjuk och 2014 och 2015 sökte jag hjälp igen. Då var jag så under isen att jag knappt fungerade. Kunde inte hålla reda på mail och om jag svarat eller ej. Glömde bort saker, orkade inte prata med vänner och knappt familj (förutom de närmaste som alltid finns här). Svåra koncentrationssvårigheter. Sluddrade när jag pratade om jag var väldigt trött och stressad. Sov dåligt. Ångest varje dag, en sådan där överväldigande ångest som dränerar en. Jag ville inte ta livet av mig, för jag skulle aldrig någonsin svika mina barn. Men jag ville ibland försvinna, för jag kände mig till en sådan fruktansvärd belastning. En människa som knappt kunde sköta om sig själv. Vem vill ha med mig att göra? Vem kan tycka om en sådan värdelös människa som jag?

Läkaren ville såklart sjukskriva mig för återhämtning. Vila, läsa en bok eller bara vara ett tag för att sakta börja arbeta igen. Men med eget företag går ju inte det. Det är väl det mest negativa med detta yrke jag har. Jag har aldrig en riktig paus. Det kan verka lättsamt och lyxigt att vara bloggare. Det har många fördelar med detta yrke. Jag älskar det jag gör! Fantastiskt att få vara så kreativ och pyssla med många olika projekt. Men när man är sjuk, och på det viset jag varit och fortfarande känner av, så blir det en fruktansvärd situation. Du måste rodda i allt hur sjuk du än är, och det går ibland inte. Du ska leverera, inspirera och komma på nya inlägg. Du ska kunna försörja dig så du MÅSTE leverera. Jag har försökt så gott jag kan och det går allt bättre att strukturera upp saker och ting. Men visst önskar jag att jag kunde ringa någon och säga att "Vet du, jag mår fruktansvärt dåligt och kan inte ta mig ur sängen. Jag behöver en paus". Och så vet jag att någon annan fixar med blogg, papper, samarbeten osv. Det hade förmodligen gjort mig frisk snabbare. Och nu undrar några "Men skaffa ett annat jobb då!" Det sista jag orkar tänka på nu är att fixa ett annat jobb, när vissa dagar handlar om överlevnad. Jag vill dessutom jobba med det jag gör idag, och orkar inte tänka för långt framåt. Och jag vill bli helt frisk!

Att vara snäll mot sig själv, lyssna på kroppen och låta sig själv ta pauser (utan dåligt) samvete är oerhört viktigt. Det har jag varit helt värdelös på innan. Jag har varit en prestationsprinsessa som måste leverera för att duga. Det får jag jobba hårt på idag. Mitt minne och min syn har försämrats väldigt mycket. Måste skriva upp allt och ha larm på telefonen. Kan ändå glömma bort. Min syn har försämrats avsevärt. Kändes bättre i somras när jag ändå tyckte att jag mådde ganska bra men med en stressig höst och vinter så är det ofta suddiga ögon. Oerhört beroende av mina glasögon, som jag innan bara behövde då och då.

Jag kan knappt hantera stress idag. Då låser det sig i bröstet och huvudet och är det för många måsten som ska göras (stort som litet) så reagerar kroppen med att vilja lägga sig och vila. Jag känner hur axlarna och hållningen liksom faller ihop och jag vill bara sätta mig ner. Fruktansvärt frusterande. Att vara i större folksamlingar eller likande där många pratar och tex. barnen är med och ni vet "mamma, mamma" var femte sekund. Det gör att jag knappt kan fokusera och prata med människor. Blir för många intryck.

Fråga gärna på om utmattningsdepressionen under detta inlägg så ska jag försöka svara så gott jag kan. Det är en så lång period så svårt att få med allt. Jag har testat mediciner, psykolog-samtal och träning och det som hjälper mig mest är att träna. I somras tränade jag en period mycket mindre än vanligt och fick fruktansvärda ångestattacker igen. Min läkare ordinerade mig att träna dagligen för att må bättre och även om jag vet hur gott det gör var det skönt att någon liksom sa åt mig. Och visst hjälpte det, även om mornarna kunde vara så tunga att jag knappt kom upp ur sängen .Tog jag mig till gymmet så blev ångesten alltid mer hanterbar och försvann med tiden. Men jag har fortfarande ångest och den kommer om ett brev på posten vid stress, när jag är ledsen eller sovit dåligt. Träningen hjälper ofta att hålla mig flytande. När jag mått som sämst så har jag inte kunnat träna hårt utan har mest tränat för endorfinerna. Att bli svettig och röra på mig gör mycket.

Att bli utmattad är inget man bli av ett par veckors stressiga dagar på jobbet. Det är en långvarig psykisk och fysisk stress som aldrig ger plats för tillräcklig återhämtning. Kram/E