Jag skulle spela in en vlog i helgen men det blev tyvärr ingen. Jag har så svårt att komma igång med saker som jag inte är van vid och tycker vloggandet är svårt. Jag är ju inte den "typiska" influencern. Jag kan inte sälja ut mitt liv och mina barn totalt utan vill ha makten över vårt liv och känna att jag bjuder till när det känns ok med mig, och mina barn är med när de vill och om de vill. Jag skriver ju här i bloggen väldigt personligt och det är på något vis en annan sak. Mina ord. Även det är läskigt emellanåt, men jag vill nå ut med att mående är både upp och ner. Och att det är inget att skämmas över. Men jag vill få till vloggandet också, på mitt vis. Och jag försöker fortfarande klura ut hur. Men det stressar mig lite och jag tror jag bygger upp det för stort vilket gör det jobbigt att utföra. Förstår du vad jag menar? Jag vill ju egentligen bara ha en vlogg som en förlänging av bloggen, så att ni också får lite rörligt här. Så jag vet inte varför jag gör det till en sån stor grej. Jag är så glad över att min blogg blev stor snabbt och att den blev det för att jag är jag. Jag är inte alls lik många som sysslar med sociala medier. Jag är inte framåt, pratglad, tycker om att synas & höras mm. Och jag lyckades ändå. Det var en härlig känsla. Att jag fick ta plats för den JAG är. Jag fick utrymme att skriva ner mina tankar & åsikter. Inspirera andra på mitt vis. Idag känns det som du MÅSTE synas och höras mest och högst. Överallt. Annars är du ute. Jag menar se bara på instagrams algoritm och alla dokusåpor där man är goals och ungarnas förebild om man varit med. Jag förstår ingenting. Vem orkar? Inte jag. Jag vill få vara den jag är. Bli omtyckt för den jag är. Bli lyssnad på för den jag är. Det är därför jag gör detta. Och älskar det. Hoppas att det räcker. Jag kände från början av min bloggkarriär att ÄNTLIGEN har jag hittat rätt. Hittat det jag är bra på. Det jag brinner för. Jag har tappat det lite nu. För det känns som om stereotypen för en influencer är allt annat än det jag är. Jag måste hitta hem igen. Och kanske är det en väg jag inte kommit in på än. Kanske ska jag vandra åt ett helt annat håll. Känner mig vilse just nu. Kram/E
