Jag har fått många frågor genom åren, om hur det är att vara mamma till tvillingar, hur och om det skiljer sig från att ha en bebis osv. så nu har jag skrivit MIN berättelse om hur det varit. Och ÄR. Det blir långt så jag kommer dela upp det i minst två inlägg. Love/E --- Att jag varit förälder i mer än nio år... Det är ganska så overkligt. Nio år! Jag minns tydligt den dagen jag plussade med Jolie...Så efterlängtat och helt magiskt! Jag hade en bra graviditet och jag var så redo för att bli mamma. Sen kom hon, detta mirakel och livet tog en ny vändning, en djupare mening! Jag har nog alltid känt mig självklar i rollen som mamma. Jag älskar att vara mamma! Jag är inte en perfekt sådan, men jag vill vara den bästa mamman som finns till mina barn och jag lär mig hela tiden. Gör fel, gör om, gör rätt... Analyserar, försöker igen. Det är inte lätt att vara förälder, men det är det absolut bästa och viktigaste ansvaret som finns. Första barnet... Så enkelt, men ändå inte. Herregud så många saker man skulle gjort annorlunda idag, men som nybliven mamma är det väl så. Man går igenom allt för första gången och oroar sig för allt. Kommer hon någonsin att börja krypa? Gå? Sluta med blöja? Prata? Haha...med pojkarna var jag så mycket coolare med sådana saker. När Jolie var bebis kände jag inte en direkt längtan efter fler barn. Jag var så nöjd med min fantastiska dotter och trivdes bra så. Men sedan kom längtan smygandes och vi försökte bli gravida från att Jolie var runt 1.5 tror jag. Men fick missfall. Och så missfall igen... Då kändes det så mörkt och vi ville inget hellre än att ge Jolie syskon! Men missfallen slet så hårt på min kropp och ja på hela mig, och R. Så vi bestämde oss under en resa att nu så slutar vi försöka för en stund och bara är. Vi var ju en familj, jag, Robin och Jolie ♥ Vi kom hem från resan med en helt annan energi. Jag var så glad! Svårt att förklara, men när man försöker eller vill något så intensivt ett tag, så glömmer man nog bort mycket annat. Sedan så gick det bara någon vecka och så blev jag gravid... Jag kände att jag blev gravid, den ägglossningen gick inte att missa haha, men det tänkte jag inte på just då utan det slog mig sedan, för någonstans kände jag att det var omöjligt att bli gravid. I mars 2010, några veckor efter vår utlandsresa så var jag & R väg till Stockholm och skulle gå på Melodifestivalen. Vi köpte med oss bubbel i Uppsala och då kände jag att jag i alla fall ville köpa ett graviditetstest för att kolla, eftersom vi skulle dricka alkohol. Jag vågade inte gå in på Apoteket ifall någon skulle känna igen mig haha så R fick gå in och handla. När vi checkat in på hotellet så tog jag testet, la det kvar i badrummet och skulle precis dricka mitt champagneglas men väntade på R som var på toa efter mig. Så kommer han ut med världens största leende och jag säger åt honom att man INTE FÅR SKÄMTA om sådana saker. Men så förstod jag att det var allvar, han hade kollat på stickan som jag lagt på handfatet och jag var gravid ♥ I vecka 9 gjorde vi ett tidigt UL för att se att hjärtat slog och så bad jag om ett till UL om några veckor, eftersom mina missfall skett runt vecka 11. Och i vecka 11 när det är dags så slår mitt hjärta så snabbt. Vi är inne på Linnékliniken i Uppsala och jag känner mig vimmelkantig. Rädsla för att bebis inte ska leva längre, förhoppning, lycka, ja allt var ett virrvarr. Det är en annan läkare denna gång och han börjar kolla... Så säger han "Ja den förra läkaren har visst missat något!" Då förstod jag ingenting. Vad menade han? Så kan ha ju inte säga? Slår inte hjärtat? Finns ingen bebis? Jag hann tänka så hemska tankar på bara någon sekund. Så vinklar han skärmen och visar vad läkaren innan missat. "Det är visst två hjärtan som slår!" "Grattis ni väntar tvillingar!" Jag förstod ingenting. Jag skrattade och grät om vartannat. Var så lycklig, OCH livrädd! Två bebisar i min mage? Hur går det till? Hur får de plats? Hur ska JAG kunna ta hand om två bebisar samtidigt! Hur ska jag kunna bära fram två friska barn samtidigt? Jag hade ju redan haft så tur med en underbar dotter. Ja det var så många känslor och att vänta tvillingar är verkligen något ofattbart. Att det går, är det inte helt otroligt? Tänk att jag vips skulle bli trebarnsmamma : ) En tung graviditet följde. Jag mådde ganska bra till vecka 20 men sedan blev det tungt och efter vecka 26 trodde jag det var nära att de skulle komma många gånger. Jag kände ingen annan som hade tvillingar, men mina två då närmsta vänner var också gravida samtidigt och det var mysigt. Vi hade alla döttrar i precis samma ålder och skulle nu ge dem syskon. Häftigt! Det var inte bara fysiskt tungt med tvillingarna i magen utan jag kände också av det psykiskt. Jag var rädd. Kände mig ensam. Det var övermäktigt. Att känna att JAG ska ansvara för dessa små bebisar. Att ta hand om en bebis är ju enormt. Nu skulle jag ta hand om två. Och deras storasyster Jolie. Jag försökte förbereda mig genom att läsa på. Fick hjälp av en jätterar läsare, Zara, och fick också tips av flera här i bloggen. Tack <3 Jag läste lite, men insåg också att det var mycket som bara gjorde att jag blev ännu räddare! Allt lät så jobbigt! Så krångligt! Och då kände jag, trots att jag är en oros-människa, att jag hellre tar det som det kommer. Inte tog ut en massa onödig oro i förväg. Förbereder det jag kan. Jag läste dock på mycket om amningen, för det var något jag gärna ville göra. Med Jolie så kunde jag bara amma i ett par månader innan mjölken sinade och nu ville jag föröka i minst ett halvår. Inte stressa utan ta det lugnare. Försöka få det att fungera längre. Jag köpte en stor amningskudde och läste om olika sätt att mata dem samtidigt, hur jag skulle hålla dem osv. Kände mig peppad och bra förberedd. Sedan kom de den 28e oktober 2010. Det skulle vara ett planerat snitt den dagen men det satte igång av sig själv tidigt på morgonen så blev ett akut snitt istället. Men det gick hur fint som helst och plötsligt var de här! Våra små gossebarn ♥ Ljuvliga, små varelser med mörka kalufser och massa hår, precis som Jolie när hon föddes. Jag visste att Jolie var en Jolie den stunden vi kom in på förlossningen. Vi hade pratat om andra namn men Jolie var favoritnamnet och det kändes bara helt självklart sedan när värkarna satte igång. Med pojkarna hade vi inte enats alls. Romeo ville jag att en av pojkarna skulle heta. Jag hade det som favoritnamn när jag väntade Jolie också. Enzo tyckte Robin och jag kände bara att nej. Enzo? Vad är det för namn? Men så började jag känna på det. Romeo och Enzo, Enzo och Romeo. Ja, det klingar fint ihop, och Enzo är ju riktigt coolt! Jolie, Enzo & Romeo. Pojkarnas hela namn är Enzo Alexander och Romeo Maximilian. De har inga mellannamn utan fick långa för namn. Jag är inte mycket för att göra som "man ska" göra eller som alla andra och jag tycker de namnen är så fina. Dock kallas de bara Enzo och Romeo. Så var de alltså födda, våran Enzo och våran Romeo. Och jag skulle amma. Det gick dåligt redan från start. Det är som en dimma de där första dygnen men jag minns att efter några dagar så kände jag bara att jag kommer inte klara det. Pojkarna var så hungriga och de åt massor redan från början. Jag bestämde mig redan på BB att jag ger upp amningen. Jag vill ha mätta barn, kunna ta hand om dem och Jolie och även få hjälp av R. Annars kommer jag inte klara det. Det går att förbereda sig på mycket men fastän jag hade bestämt mig för att amma så kände jag snabbt att nej det går inte. Och jag är glad att jag fick all stöd jag behövde för det. Som nybliven mamma till Jolie så var det betydligt hårdare kommentarer, men nu var jag starkare och mer säker i min roll som mamma.
