DET HÄR MED ATT VARA MAMMA | Englas showrooms blogg

Det här med att vara mamma. Vilken lycka och helt klart världens största kärlek. Det finns för mig inget bättre, härligare, underbarare och mer självklart. När jag var runt 21-22 så började jag känna mig redo att bilda familj. Inte fullt ut men det smög sig på så smått. Jag & R hade varit tillsammans sedan vi var 16 år. Vi flyttade ihop när vi var 19 och efter några år så kändes det rätt naturligt att börja tänka på att bilda familj. Men jag trivdes inte med mitt jobb då. Jag var butiksbiträde och själva jobbet var jättekul, men det var en strulig arbetsplats och jag kände att jag ville annat med livet. Så jag sa upp mig när jag jobbat där i tre år, och sökte sedan en utbilding inom industrin. När jag kom in på den utbildningen var både jag & Robin väldigt säkra på att vi verkligen ville ha barn, och gärna direkt såklart haha. Jag gick klart utbildningen som var på ett år, sökte sedan jobb och fick jobb ganska omgående. (Kan inflika att jag startade denna blogg efter att jag sagt upp mig som butiksbiträde och sökte jobb och den utbildningen som jag kom in på. Så bloggen startades i samma veva : ) ) Jag blev gravid när jag började jobba på Sandvik (som CNC-operatör, det jag utbildat mig till). Efter att ha försökt ett tag, inte haft regelbunden mens och ägglossning, så trodde jag ett tag att jag nog inte alls kunde blir gravid. Men så blev jag det, i precis samma veva som jag fått jobb. Så i augusti 2007 föddes vår älskade Jolie, jag var 25 år och mer än redo för mammarollen. Det kändes som allt föll på plats. Allt var så självklart, men ändå så overkligt, så fantastiskt och ja det är ett MIRAKEL att få barn. Helt ofattbart! Ser jag tillbaka hur jag var som mamma när Jolie föddes så var jag nog en "typisk förstagångsmamma". Köpte för mycket grejer innan hon föddes, trodde ju att man behövde allt och inget. Även om jag inte visste varför. Var nojig, hönsig och ville helst inte att någon annan skulle hålla henne ever. Ok inte riktigt så, men jag antar att ni är en del som känner igen er : ) Innan barn så hade jag tänkt att jag ska vara delaktig, tålmodig, kärleksfull och kramig med mina barn. Förstående och trygg, ge dem en fin barndom i ett varmt hem. Få testa på allt de vill och ja, känna att jag ser dem, hör dem, och alltid finns här. Hur gick det då? Ja tålamodet är absolut inte alltid med mig, det ska erkännas. Ibland får man andas djupt och räkna till tio. Men annars tycker jag att jag är så som jag ville vara, så som jag vill vara som mamma. Jag behöver sätta tydligare gränser emellanåt. Är lite för snäll och curlar ibland. För att jag vill vara med och känna att barnen känner att jag finns där och alltid kan komma till mig. Och det vet jag att de gör. Jag har ju tre fantastiska barn och det svåraste är att se och höra alla, hela tiden.

När jag blev gravid med pojkarna, efter två missfall, så kändes det så otroligt overkligt. Ja hela graviditeten och även när de föddes. Hur kunde jag få två MIRAKEL till? Två friska fantastiska pojkar, tvillingar! När Enzo & Romeo föddes så minns jag att jag tänkte att herregud: Att ha ett barn, det är ju piece of cake. Tre barn, där snackar vi kaos : ) Hur kunde jag ens vara trött ibland när vi bara hade Jolie? Men det var man ju såklart, vid vakennätter, sjukdom, ja stressig vardag mm. Kan önska att jag hade slappnat av mer och inte nojat så mycket då. Som trebarnsmamma så släppte jag ganska snabbt på en del "måsten" och prioriteringar. Helt enkelt för att det inte gick att få ihop. Den enda prioriteringen var ju mätta, varma, glada barn som ska ha närhet, trygghet, sömn och bra rutiner. Men jag är hönsig i grunden, och jag får bita mig i tungan (och blunda) många gånger när barnen tex. är ute och leker, springer, cyklar, klättrar... Hjälp vad ont det för i mammahjärtat när de skadar sig! Jag vet ju att det hör livet till med skrapsår osv. och det är inte det jag nojar för egentligen utan jag tänker att de kan bryta benet, nacken, slå i huvudet, slå ut tänder, bli påkörda and so on. Jag är en big time hönsmamma och kommer nog alltid vara. Är barnen ledsna när de kommer hem, om en kompis varit dum eller liknande så kommer lejonmamman fram. Det känns som jag har hjärtat på utsidan och är så himla känslig! Jag hoppas att mina barn alltid kommer känna att jag alltid finns här för dem oavsett. Att jag är den bästa mamman till mina barn och att jag får leva tills jag blir hundra så jag kan vara mamma alltid.

♥