Blev ingen kvällspromenad. Lite trots och härliga ting som hör 3-4 åldern till, tog min sista energi (herregud så snabbt man blir orkeslös efter tjat & bråk) så det får bli en dusch och lite hallon & melon framför några avsnitt av Glamourama istället. Tänk om ett par år när grabbarna är i samma fas, my god. Två dessutom. Kanske tar de ut varandra? ;-) Eller är killar annorlunda gällande trots? Jag ska bli bättre på att välja mina "fighter" för vissa ting är egentligen helt onödiga att lägga energi på antar jag, men i det stora hela känns det ändå viktigt att sätta ner foten ibland. Ja jag vet inte, man tvivlar lika snabbt som man säger nej upplever jag ofta. När vi tjafsat klart så är det i alla fall viktigt att säga Förlåt, kramas och prata om saken tycker jag. Det är en viktig regel här hemma. Hur upplever ni det med barn i 3-4 års åldern? (Vet såklart att alla barn är olika men vill gärna höra om era erfarenheter).
