Jag minns i början av min bloggresa att jag fick kommentarer om att jag minsann hade silikonbröst. Det hade jag inte men det spelade ingen roll vad jag skrev utan det spekulerades ändå. Sedan kom det kommentarer om att jag hade extensions när mitt hår var megalångt efter att jag fött twinsen. Det var mitt egna hår. Såna här kommentarer är ju mest lite smickrande. Jag valde sedan att operera mina bröst efter mina tre barn eftersom de försvann helt. Mitt val, och jag var helt öppen med det. Jag har även testat extensions flera gånger. Öppen med det med. Och jag har lagat trasiga magmuskler efter tvillinggraviditeten där maginnehållet vällde ur och orsakade enorma smärtor. Min mage är inte "fin" men fungerar idag och jag kan träna. Det är viktigast för mig, så att JAG kan fungera. Nu såg jag att Bloggbevakning, denna rätt sorgliga samlingsplats för människor som verkar ha så många åsikter om allt och inget, fått en lång rad med kommentarer där anonyma läsare skriver om mina ingrepp i ansiktet efter att ha sett senaste bilderna på mig bl.a. från mama-galan. Jag tänker först att skitsamma, det är ju så patetiskt att man ska bry sig om anonymas åsikter och konstateranden men samtidigt är det ju också sånt här som ger mer ångest. Inbland känner jag mig som något slags monster man diskuterar. Jag har spelat in flera vloggar senaste veckorna men inte lagt upp för jag är så trött på att få höra saker om hur jag ser ut, och det känns skittrist för jag vill ju vlogga! Senaste kom kommentarer om att jag gjort läpparna också men herregud jag har bloggat i 12 år och mina läppar ser likadana ut som alltid. I övrigt är det klart man förändras. Skrattrynkor, fina linjer mm. Det hör ju till. Och herregud, det här med utseende. Jag hatar att hamna på bild där jag liksom ser ful ut. Det gör jag verkligen. Samtidigt är det ju också så jag SER ut emellanåt. Visst kan det bli olyckliga vinklar och man pratar eller skrattar mitt i en bild men ändå. Man får ta det. Och det går bättre och bättre faktiskt. Jag övar på det. Jag menar herregud, det är bara en bild. Och ja man vill känna sig fin såklart men det får inte ta över. Förr ville jag gräva ner mig och blev ledsen om nån la upp en ful bild på mig. Att gå till att skriva att jag gjort ingrepp osv. då jag dels var skitful på bilderna det håller jag med om men också svullen i ansiktet pga. att jag innan mådde dåligt som jag berättat. Nej, jag ser ut så här och tycker det är så jäkla trist att kvinnor ska sitta och diskutera och anmärka på andra kvinnors utseende. Det är sorgligt och det är jäkligt oattraktivt om något. Jag brukar försöka föreställa mig de här personerna sitta och prata på en fika, på rasten eller under en tjejkväll. Men kan för allt i världen inte tro att någon skulle kunna säga sådana saker. Eller? Är man så sorglig? Det känns tragiskt faktiskt. Då vill jag bara ge dem en kram! Ser ni hur dubbelt detta blir? Man skriver om mitt utseende och ingrepp man tror jag gjort, och anklagar mig för att vara ytlig och en dålig förebild. Olycklig minsann för att jag är onaturlig. Vad man än gör är det fel. Enligt någon. Damn if you do, damn if you don't.
