Jag skrev detta på instagram: Trots att jag egentligen VET hur viktigt det är att ta hand om mig själv, för att vara rustad för livets alla händelser, så är det ändå det sista jag gjort under den senaste tiden. Det behövde gå så pass långt att jag kraschade totalt. Utmattningen hade visat sig påmind så många gånger men jag kunde inte stanna. Jag var fast i en karusell som bara fortsatte snurra. Och skammen som följde... Hur kunde jag bli utmattad. Igen? Jag förstår nu, med lite mer perspektiv att det är en stor chans att man blir utmattad igen om man redan varit det. Det är svårt att dra gränser och jag har inte de där reserverna som man vanligtvis har. Med en utmattning så har man karvat bort nästan allt. Och det måste man lära sig leva med. Nu är jag på väg tillbaka. 2020 är mitt år! Träning, sömn, kärlek, bra mat och skratt. Det är min medicin för att finnas kvar här länge till @bellesbalance Och fick sedan frågan om varför jag känner skam? Självklart tycker jag inte att en utmattning är något att skämmas för. Tvärtom önskar jag att det pratades mer om det, för fakta är att det är en sjukdom som tyvärr ökar drastiskt. Vi MÅSTE börja prata om utmattning. Om varför allt fler drabbas. Vi MÅSTE börja se över vad för liv vi vill leva. Kan vi leva upp till alla de krav som samhället ställer och som VI själva ställer på oss? Jag känner skam för att jag borde vetat bättre. Jag borde haft facit. Jag har ju redan varit utmattad. Jag känner igen de allra flesta symtom. Men jag hade inte förmågan att säga stopp. Pga. mitt dåliga samvete, pga. omständigheter runt om mig jag inte kan påverka. Jag vet att jag inte ska känna skam och det är därför jag pratar mer om det nu. Jag vill öppna upp och jag vill också skriva om MIN resa mot ett friskare liv. Inte ett nytt liv, för jag älskar mitt. Inte mot ett gammalt liv heller för nu vet jag att det fungerar inte att leva i en sådan karusell. Utan mot ett härligare, friskare jag. Som är tillåtande mot mig själv. Som lär sig av misstag. Som jobbar aktivt för att bli mitt bästa jag ♥