Nu sover alla barnen och de blivande 6-åringarna är sååå pirriga. Hoppas de inte vaknar vid typ 05 bara haha. Vi har som tradition att sjunga för födelsedagsbarnet och komma med paket på morgonen och det slog mig nu att jag vet inte hur vi brukar göra för Enzo & Romeo? Alltså vem ska vi sjunga för först? Att ha tvillingar sätter en ofta i situationen vem först/vem ska få den/osv. Det ska vara rättvist och jag vet inte om jag är extra känslig men tänker på det dagligen och försöker göra så att det blir rätt. Mest i situationer som jag tror att de inte tänker på. De tjafsar sällan om sånt men det känns viktigt att båda känner sig prioriterade. Tjafs kan det däremot bli om vem som ska sitta i fram i bilen, öppna dörren, köra kundvagnen etc. men då är det när alla tre kidsen är med. Då får vi komma på olika regler/ha en viss turordning för att överleva haha. Enzo brukar vakna först i alla fall så tror vi sjunger tyst för honom och sedan tar vi med honom till Romeos rum. Ja så får det bli om inte Romeo har vaknat innan. Mina beeeebisar! Herregud, 6 år! Så längesedan jag var på förlossningen, och ändå inte. Jag hade tid för kejsarsnitt den 28e oktober fastän jag var i vecka 36+5 (tror jag) för nästa lediga tid var några dagar sedare och både jag och läkaren trodde att jag skulle föda snart. Jag gick igenom en traumatisk förlossning med Jolie och ville verkligen inte riskera något med pojkarna i magen. Jag var så slut i både kroppen och psyket så när jag fick beviljat kejsarsnitt kände jag en stor lättnad. Önskar dock att jag fått det beviljat tidigare. Tror jag var i vecka 33 eller kanske tom. 34 när det beslutades, efter många samtal där jag fick tjata. Gråta och be, och tjata. Det kändes lite ovärdigt faktiskt. Tidigt den 28 oktober 2010 åkte vi in till Akademiska Sjukhuset i Uppsala. Vi skulle skrivas in vid 07 och jag hade sådana värkar i bilen, men tänkte inte på det så mycket då jag veckorna innan ofta fick sammandragningar när jag åkte bil. Så kom vi fram, skrevs in och fick besked om att det var vår tur om några timmar. Jag hade fortfarande ont och gick på toaletten, där jag såg att jag blödde. Ringde på sköterskan och hon undersökte mig och såg ju att jag hade riktiga värkar med korta mellanrum så jag skulle föda! Det beslutades att jag skulle snittas direkt och jag minns att sköterskorna bad om ursäkt för att det gick så snabbt och att jag inte fick förbereda mig och få det där planerade snittet jag sett fram emot. Men jag var bara glad att det satt igång och att min kropp var redo att föda denna dag. Det var meningen att de skulle komma nu : ) Och sedan gick det snabbt och Enzo Alexander & Romeo Maximilian var födda. Så fantastiskt och jag kunde inte förstå att jag hade fått två friska söner, tvillingar! Hur magiskt är det inte att bära fram sitt barn och dessutom två. Det är fortfarande overkligt på något vis, samtidigt är alla barnen så självklara i vår familj. Älskade. Tack livet ♥
