Lyssnar alltid på Josefin & Vanjas podd, älskar den och att de tar upp allt mellan himmel och jord. I senaste avsnittet pratar de om kroppen vilket känns som ett alltid viktigt ämne att prata om, de säger så många kloka saker. Snackar om ångest, om träning, om mat, om ideal, om sociala medier. Vad gäller just det här med sociala medier tycker jag det är jätteviktigt att själv ta beslut om vilka man tex. följer på instagram, och varför. Och även inse hur pass hårt "jobbade" många bilder är. Dock är det väl tyvärr ofta också de bilderna med lättklätt, thigh gap, rumpor och diverse som har flest följare och att säga att det är fel att göra si eller så går inte riktigt. Man kan i alla fall göra aktiva val själv med van man läser och ser på. Jag känner att världen blir alltmer skruvad och vill för allt i livet inte att mina barn ska växa upp i detta och se och känna krav och dessa ideal som i många fall inte är rimliga. Eller ens verkliga. Hoppas jag kan hålla dem från Insta och allt annat så länge som möjligt. Boosta dem med massa massa bra tankar om sig själva och andra och hoppas det räcker. Det är ett oehört brett och djupt ämne detta och jag har suttit och skrivit om detta till och från så länge men det blir bara en enda sörja. Jag är glad att jag har en klok och stabil man i mitt liv som alltid älskar och uppskattar mig som jag är, älskar min kropp och hyllar den. Jag har varit allvarligt sjuk i anorexia i tidiga tonåren och sedan varit ganska hård med kosten periodsvis innan jag fick barn. Inte så att jag svälte mig men kunde lätt missa måltider om jag var stressad, tycka att magen kanske var lite för stor och då skippa godispåsen ett par veckor. Så inget extremt men INUTI så kände jag så ofta att jag var tvungen att vara smal. Och oftast är det tjejers kommentarer som etsat sig fast, på ett negativt vis. När jag kände att jag så gärna ville bli mamma, så rekommenderade min läkare mig att föröka gå upp ett par kilo för att kroppen skulle fungera bättre och det lyssnade jag på utan problem. Och gravid blev jag också sedan. Först med Jolie som idag är 8 år och sedan också med Enzo & Romeo snart 5 år. Efter att jag blivit mamma så har kroppen förändrats absolut. Mina bröst försvann från en C-kupa till nästan ingenting. Och det mådde jag dåligt av och åtgärdade. Hade jag inte nämnt det här så hade nog ingen vetat men ville verkligen lägga korten på bordet och förklara varför JAG opererade dem. Jag började styrketräna för några år sedan för att stärka kroppen och inte bara vara en smal, trött mamma. Dock så ställde min mage till det eftersom jag fick navelbråck och delade magmuskler efter tvillinggraviditeten. Jag tränade och tränade och gjorde allt men det gick ej att laga och läkare konstaterade att en operation behövdes. Det har jag också berättat om, och fått mycket skit. Men att ligga på soffan pga enorma smärtor till och från dagligen, var jag så oerhört less på. Mina organ fungerade ju knappt! Så operation blev det och nej min mage är inte särkilt snygg. Jag hade hoppats att den skulle bli lite mer sig lik, som innan barnen : ) Men den är i alla fall hel och muskler finns där nu när jag kan träna hela magen. Men naveln är inte som förr, ärr finns och liksom ja lite löst skinn. Det är jobbigt i bikinitider, absolut. Kämpar stenhårt med min självkänsla där och för att känna mig fin i bikini. Ibland går det bra och ibland åt helvete. Sedan känns det löjligt att jag eftersträvar något jag hade innan barnen, när min mage nu har muskler och faktiskt är rätt fin ändå och helt fantastisk på många vis. Har jag gjort rätt? Fel? Ja det var rätt för MIG och gav mig en bättre livsvalitét. Jag har inte försökt göra mig till någon supermodell eller ändrat på något utan ville liksom bara bli så som jag känner mig. Minns när jag la upp denna bilden på en resa innan jag blev gravid med twinsen. Jag fick kommentarer om min mage minns jag, och herregud ja... Hade alltid gillat min mage både innan och efter jag fick Jolie. Men minns att jag började kolla och känna om det var något fel på den. Var den så stor? Otränad? Svullen? Nej den var smal och helt perfekt som den var men här var det tjejer både här och hos Bloggkommentatorerna som ville påpeka saker om min mage. SJUKT! Att ens kommentera varandra på det sättet. Då hette det att jag fick ta det som la ut en bild på mig själv. Det är vi själva som är delaktiga i det här idealet som skapas idag. Media absolut. Och VI. Vi har ju säkert de allra flesta av oss något vi inte gillar hos oss själva, men istället för att sitta och räkna på de sakerna så vore det väl ändå fantastiskt skönt och härligt att vi fokuserar på det vi gillar hos oss själva? Och liksom just deal with helheten.Tänka tex. att jag har ju så fina ögon, långa ben, starka armar, vackert hår, fantastiskt leende. And so on! För fantastiska är vi ju, var och en på vårat egna unika vis! Tänker du något dåligt om dig själv så sluta genast och ge dig själv en komplimang istället! Låt inte de dumma tankarna få luft! Omge dig med människor du mår bra av, och förhoppningsvis också får att må bra : ) Boosta varann och inse att vi alla är verkliga och har våra bekymmer, stora som små. HJÄLP varann, döm inte, anta inte. Stötta, puscha och ge massa kärlek! Fina My Martens skrev ett inlägg om hennes sjukdom HÄR där hon också vill puscha för VERKLIGHETEN. Grymt viktigt i dag där jag tror vi behöver ännu mer sådant. Och kanske därför jag själv också inte gillar dessa stylade bloggar där varje outfit är som från ett modemagasin. Skitsnyggt och coolt, men inte det jag dras till och där måste man ju hitta det man själv gillar och tilltalas av, såklart. Smaken är som baken : ) Det är ju så mycket roligare och härligare att vara snäll, att fokusera på det man själv gillar och hjälpa varann. Eller hur? Puss/E
