Jag & Gucci. Vet inte om han förstått än att brorsan är borta. Jag tror det. Han var väldigt låg igår. Jag tänker att de har koll på sånt. Instinktivt så känner han säkert att Mani är borta. Jag vill tacka för fina kommentarer. Det värmer ♥ Vi har sån jäkla sorg här hemma. Det gör fruktansvärt ont och jag svävar mellan logik och fullständig otröstlighet. Jag är så svullen runt ögonen och de svider hela tiden. Mitt hjärta värker konstant. Vi försöker sysselsätta oss och pratar och skrattar tom. ibland. Och gråter. Det bara kommer. Jag vet att Mani var sjuk och jag visste att det skulle vara dags i år. Jag har känt det hela vintern. Men ville så gärna att han skulle få en sista vår & sommar ute i trädgården. Lämna på topp liksom. Han älskade ju att vara ute här med oss. Och han sökte allt mer närhet i år. Sov nära, nära. Ja gärna på mitt huvud. Min älskade Mani. Ville vara med när Robin byggde staket När solen och värmen lämnade oss för i år och hösten började göra intåg...Då gav ditt hjärta upp. Som ett tecken. Vi klarade det Mani! En sommar tillsammans här hemma. Med familjen. Strosandes på gräset. Vilandes i skuggan vid poolen när barnen badade. Du lyssnade på sågen och borrandet när R byggde staket. Du ville alltid vara med där det hände. Jamade när du ville upp i soffan och mysa. Jag var inte beredd på att det skulle ske fastän jag försökt förbereda mig. Jag ville blunda och tänka att du är odödlig. För jag kommer alltid älska dig! Du är oändligt saknad min älskling. Smärtan gör alldeles för ont. Du fanns ju alltid här. Det är så tomt nu... Jag hoppas du hittar morfar där uppe. Och väntar tills vi alla ses igen. Tack för att du kom till oss och gav oss lyckan att få vara med dig!
