Genom hela det vuxna livet har du följt mig. Tänk, jag & Robin skulle inte ha några husdjur alls. Det var vi helt överens om. Vi var unga och ville vara fria och kunna resa. Men så kom morfar en dag och berättade att en övergiven katt fött kattungar på hans altan. Tänkte inte så mycket mer på det än att fråga morfar då och då hur det gick med kattungarna. En dag flyttade mamman dem till en annan altan i samma område och vid detta laget var de några veckor gamla och det började bli kallt ute då det hunnit bli oktober månad. Robins bror tog hand om en kattunge, vår granne en och så fanns det då två kattungar kvar. Om vi inte tog hand om dem så skulle de inte överleva så vi plockade upp två små darriga kattungar och tog med oss hem. En stund i alla fall tänkte vi, så de skulle klara sig. En stund blev nästan 17 år. Och både Gucci & Armani är självklara familjemedlemmar hos oss. Så mycket kärlek vi fått och så mycket vi gått igenom tillsammans. Igår mitt på dagen var Armani piggare än på länge och han låg och mös med mig i soffan när jag vilade. Gucci var också med. Sedan åt han mat och ville gå ut en sväng när R kom hem från jobbet. På kvällen när han kom in så kunde han inte stödja på bakbenen och hade svårt att andas. Vi ringde veterinären och fick komma in och han fastslog snabbt att det var slutet för Mani. Hjärtat orkade inte längre. Jag kan inte förstå att han inte finns mer. Jag har alltid haft honom vid min sida och är så otroligt tacksam för att han alltid funnits för mig, barnen och Robin. Så otroligt tillgiven och kärleksfull, och samtidigt med en enorm pondus. Han har varit Guccis storebror och alltid bestämt vem som ska äta först. Nu blir det en enorm saknad även för Gucci som mister sin storebror. Älskade Mani. Tack för allt ♥ Vilken kämpe du varit som tagit dig igenom skador & sjukdom och gett oss fantastiska år! Du gillade inte regn för du ville inte bli blöt eller smutsig. Och du gillade inte vinter. Då mös du helst inne och blev lite vinterdeppig. Till våren sken du upp och levde livet. Älskade att spatsera omkring i trädgården och se över dina ägor. Vila på din plats ute på verandan, vara med när R snickrar och när barnen spelade fotboll eller lekte Dunken. Du & jag Mani. Min allra bästa kompis. Hur ska livet se ut utan dig? Tack för att du kom till oss den där kalla oktoberkvällen och sedan dess gjort livet så mycket bättre. Saknar din doft och ditt gosiga huvud som du älskade när man pussade på. Saknar att du somnar på min kudde så att jag knappt får plats. Saknar att vakna mitt i natten av att du går omkring och fastnar i mitt hår när du ska byta sovställning. Saknar att höra dig jama i köket för att det är dags för mat. Saknar att du lägger dig i min famn när jag försöker jobba. Saknar din blick. Kommer aldrig glömma hur du såg på mig igår innan du somnade in. Du visste, och jag visste. Och jag ville aldrig släppa dig Mani men vi var tvungna. Jag hoppas och tror att du är här hos oss nu med din rofyllda själ och att du alltid känt vår kärlek så som vi känt din. Älskar dig för alltid in i evigheten ♥
