Välkommen ny vecka! Och en "hel" vecka för första gången på länge. De senaste dagarna har varvats med jordgubbar, nya fräknar, glass & vänner. Helgen har varit helt fantastisk. Sol, bad, tid med familjen. Jag & R skålade i bubbel i fredags. Vi har tyvärr varit rätt dåliga på att vårda oss senaste tiden. Det är alltid det som får komma sist. Och ibland är ju livet så men det får inte bli en vana. Jag läste om Terese Alvén som drabbats av en aggressiv cancer. 37 år gammal, tvåbarnsmamma. Gift. Aktiv, glad och inspirerande. En energisk, levnadsglad och härlig människa. Jag känner inte Terese utan har bara mött henne en gång på ett familjeevent för många år sedan, men har läst och sett lite vad hon gjort. Och hon har verkligen inspirerat och peppat på så många vis. Jag läste om att hon drabbats av cancer i våras och sedan hann jag inte greppa mer än så. Det blir för mörkt och för svårt att förstå. Hon fyllde nyss 37 år. Hon är mamma till två små barn. Livskamrat, familjemedlem, vän, kollega... Jag blir så ledsen. Å Tereses vägnar, och hennes barn och man och alla hennes nära. Så fruktansvärt orättvist ♥ Döden är skrämmande. Vi blundar för den, tills den smäller till och vänder om hela ens värld. Jag vet inte hur jag ska prata om den. Vill inte tänka på döden men med barn som ofta undrar, och skräms av döden, så kommer många frågor. Frågor som vill ha svar, tårar som behöver torkas och den lilla varma kroppen som kryper upp i famnen och söker tröst. Jag vill säga att jag alltid finns här. För det gör jag ju, på ett eller annat vis. Men vilket svar kan trösta och ge lugn? Jag kan inte lova att aldrig dö. Men när han frågar om vi aldrig kommer ses mer? Då vill jag lova att aldrig dö. Att alltid finnas här. För livet måste få vara så. Och jag går sönder av tanken att lämna mina barn. Jag måste tro att vi ska vara tillsammans sen också. Att kärleken är så pass stark och stor att ingen kan hindra den. Visst ska vi vara tillsammans sen, uppe i himlen också. Och den dagen jag dör, ska jag alltid vaka över mina barn. Det är en klen tröst, men den enda jag kommer på och det enda jag vill tro är sant. En mammas kärlek tar aldrig slut. Min kärlek sinar aldrig och det måste vara någt fint med döden. Att den rena kärleken överlever. För alltid. För Terese. För mig. För alla som älskar så villkorslöst. ♥
