Det här med stress. Effektivitet. Livspusslet. Tiden. Livet rullar på och ärligt talat, hur ofta hinner du njuta av livet? Det gör mig ledsen att jag känner att många år har försvunnit som en dimma bakom mig. Allt rullade på så snabbt, jag stressade fram genom allt. Sen skulle jag njuta. Sen skulle jag vila. Sen skulle jag göra det där roliga... Men livet är här och jag ångrar inte något i mitt liv, jag visste inte bättre. Jag kunde inte annat där och då. Ibland är det bara överlevnad. Nu vet jag bättre och tänker inte tillåta mig själv fastna i den negativa stresspiralen. Min kropp och mitt huvud klarar inte av stress på samma vis, och visst är det hemskt att det behöver gå så långt att jag blev utmattad innan jag förstod att jag måste minimera stress i mitt liv. Jag kunde inte vara snäll nog mot mig själv innan jag inte hade något annat val än att vara just snäll. Det är en sorg, en sorg jag ändå kan vända till något bättre. Bättre för mig, och för min familj. Mina minsta barn har ibland svårt att sova om kvällarna och ropar på mig. De vill inte dö. De vill inte att jag eller deras pappa ska dö. Jag tröstar, håller om och smeker deras ryggar. Försöker hitta orden. Vill säga att jag aldrig ska dö, men det kan jag inte för det är inte sant. Vill säga att jag också är rädd, men vill inte göra dem mer ledsna. Jag vet bara att jag alltid kommer vaka över dem, alltid. Jag kan inte tro annat. Men jag är också rädd och tårarna rinner längs mina kinder i smyg. Jag är så rädd för att inte få finnas mer. Att aldrig får trösta min barn, få dem att skratta, höra deras funderingar och tusen frågor. Jag är så rädd för att missa allt det underbara livet har att erbjuda. Jag vill inte missa något mer. Jag vill alltid vara HÄR och NU. Kram/E
