Det var ett tag sedan jag grät så mycket att jag är rädd att grannarna ska höra. Då är det ändå 50 meter till nästa hus. Men idag kom sorgen över mig och även fastän jag tänker på morfar nästan varje dag, så saknar jag honom extra mycket när jag skulle behöva prata med någon. Morfar var ju min bästa förebild här i livet. Vilken enorm gåva att jag fick ha honom i mitt liv! Idag är det sju år sedan han somnade in. Jolie var 2 år och morfar var så förtjust i henne och Jolie kände samma sak. Pojkarna fick han aldrig träffa, de föddes året efter. Men som jag skrivit förut, så finns morfar med oss. Romeo är så lik honom både till utseende och sätt. Finns samma magi över Romeo. Det kärleksfulla, omhändertagande. Samma nogrannhet, känslighet. Det konstnärliga! Morfar målade tavlor, han snickrade, spelade dragspel, sjöng... Ja säg vad han inte gjorde. Romeo älskar att måla och har gjort flera konstverk redan. På förskolan så sa en fröken att "Romeo målar inte bara, utan det är noga uttänkt. Han vet precis vad han gör!" Min mormor träffade Rolf, som han heter, när hon separerat från pappan till sina två barn, (min mamma och min morbror). Rolf hade också fått två barn med sin dåvarande fru men separerat och träffade min mormor som han blev störtkär i : ) Min morfar fanns som en fadersfigur för min mamma och morbror så jag tror han kom in i deras liv innan tonåren. Sedan föddes jag när mamma var 21 år och mormor och morfar fanns alltid där. Jag har aldrig känt att morfar skilt på mig och hans biologiska barnbarn. Det gjorde han också klart för mig att han älskade mig precis lika mycket och var så lycklig över att jag fanns. Jag kan på riktigt inte se hur jag hade funnits på denna jord om morfar inte funnits där och stöttat, älskat, gett mig sin tid och lärt mig så mycket. Jag var verkligen hans ögonsten och han fanns som en pappa för mig. Följde med på skolresan, sydde min maskerad-outfit , snickrade ihop en docksäng, byrå, möbler till Barbie mm, skjutsade mig överallt, stod ut med att lyssna på mina kassetband i bilen (samma låt om och om igen haha), målade i vår första lägenhet, renoverade i vårt hus, övningskörde med mig och var med när jag tog körkort...När jag var höggravid med Jolie och akut sugen på choklad så kom han över på kvällen med mina favoriter som han hade handlat på macken eftersom allt annat var stängt... Ni vet, som en riktig pappa finns där för en och kanske ännu mer! Så oerhört tacksam för att ha fått ha honom i mitt liv! Finner inga ord för det ♥ Att ha bra förebilder i sitt liv, både manliga och kvinnliga känns som det bästa vi kan ge våra barn. Jag hoppas att jag & R lyckas med det. Jag tror det! Vi har en sån liten släkt men det behöver ju som bevisat inte vara blodsband för att älska och finnas där ♥ När morfar försvann så försvann en del av mig. Det låter sorgligt men så är det. Jag måste vara starkare nu. Finns ingen som finns där när jag behöver det som mest. Det ÄR sorgligt. Jag känner mig inte så vuxen hela tiden och önskar att jag kunde luta mig mot någon ibland (jag har ju min man, men det är en annan sak). Förstår ni vad jag menar? Men man kanske kan adoptera en förebild? Det vore något. Du fattas mig morfar! Så tacksam över att ha haft dig i mitt liv. Hoppas innerligt att du vet det ♥ Utan dig, hade jag inte varit den jag är.
