Lillsessan har ätit lite och ligger nu och sover med lika morgontrött pappa. Det här är en kvällspigg tjej. Mamma är kvällstrött. Men jag hinner väl anpassa mig. Ska försöka sova en stund till strax. I söndags morse gick vattnet runt 9-tiden. Jag förstod det inte först, men hade sagt till R redan tidigare i graviditeten att hon kommer den 12e, annars kommer jag gå över tiden. Så jag blev inte så chockad då vattnet gick. Värkarna började direkt och jag duschade snabbt, packade det sista och vi åkte in. Åt frukost i bilen som R ordnat. Vi kom in och lyssnade på bebis hjärta och kollade mina värkar. Sedan fick vi eget rum. Värkarna blev allt intensivare och det gjorde fruktansvärt ont. Jag har ganska hög smärttröskel men fick så ont att jag inte visste var jag skulle ta vägen till slut. R led med mig då han vet att jag inte brukar klaga på lite ont. Men nu skrek jag och kunde inte vara still när de kom. Efter klockan 16 (har inte riktigt koll på tiden) hörde jag hur hjärtljudet gick ner och sa det till R. Vi hann inte ens reagera så kom massa personal in och började prata och kolla. Det skulle bli urakut snitt. Jag kände bara att nu dör vårt barn. Det här är inte sant. Jag tror det var värst för R som bara fick följa med och vänta utanför då de opererade mig. De väckte mig efteråt och jag grät och trodde hon var borta. Men då sa de att vi fått en frisk dotter som nu är med pappa. Åh vilka glädjetårar! Jag fick inte se dem på ca tre timmar då jag låg på uppvaket och de skulle kolla blödningen, och att allt såg bra ut. Det var en oerhörd stark ångest att bara vänta och inte få vara med min familj. Men sedan så äntligen! Där är min lilla, lilla dotter på pappas bröst och sover så sött med den lilla pussmunnen öppen! Åh mamma smälter! Vilken lycka! Då spelar ingen värk, smärta eller någonting någon roll längre. Huvudsaken är att hon lever och är frisk! Vårt älskade lilla mirakel!
