Jag vet inte om det bara är jag, eller om jag ser och läser fel saker, är för känslig (jo det vet jag att jag är), fokuserar på fel saker eller om det är pga. att jag inte mår så innerligt bra... Men vad hårt, elakt och rått det är bland oss människor. I nyhetsvärlden är det fruktansvärt och jag kan tyvärr inte läsa allt. Jag går under. Och bland bloggar och andra forum ska vi inte prata om. Vad händer? Jag funderar så ofta över vilken värld mina barn, ja allas barn, växer upp i. Här sitter jag och försöker lära mina barn att vara kärleksfull, rättvis, god, hjälpsam, snäll och att det kommer alltid tillbaka. Så som jag själv tänker och gör. Men jag tvivlar så ofta på mig själv och om det jag är och gör är tillräckligt och rätt. Jag tvivlar på vuxna människor och känner mig falsk inför mina barn som lär dem allt detta när världen ser ut som den gör. Kommer allt bli bra, när det finns så mycket ondska? När människor utan att blinka slänger ur sig vadsomhelst. Gör vadsomhelst. I bitterhet, frustation? Eller var kommer allt detta hårda ifrån? Kan vi inte bara vara vänligare mot varann? Hjälpa varann, stötta, älska, heja på och finnas där? Så många problem vi skulle lösa, så mycket mer glädje som skulle födas och så många tårar och djupa sår aldrig skulle behöva finnas. Jag har sån hemsk ångest över klimatet bland oss människor. Så snabbt man kan hugga ner någon, kliva över vem som helst för att höja sig själv. Är det så samhället ska se ut? Hur ska jag lära mina barn att vara rättvisa, goda och positiva när jag själv känner sådan rädsla? Sådant misslyckande som mamma som kanske inte kommer kunna skydda mina barn mot denna ondska. Det är ju de vuxna som beter sig så fruktansvärt illa, vuxna med kanske egna barn. Och vad lär de sig sina barn? Förlåt för ett virrig inlägg. Jag känner mig bara riktigt ledsen och maktlös över människor beteende. Vill inte tappa tron och hoppet. Vi tar ju alla ansvar för våra handlingar och bidrar på det vis vi vill. Lättare att göra det tillsammans <3 Kärlek/E
